En kvinna i åttioårsåldern sökte ögonkliniken akut för en kraftig synnedsättning på vänster öga. Patienten uppgav också synfältsbortfall på samma öga samt dubbelseende. Hon undersöktes av en ST-läkare som förutom en förmodad glaskroppsavlossning inte kunde hitta några förklaringar till patientens symtom. ST-läkaren konsulterade också en ögonläkare eftersom hon tyckte att kvinnans synskärpa var i sämsta laget för att kunna förklaras av det stora glaskroppsmembran som flotterade framför centrala ögonbotten. ST-läkaren och ögonläkaren kom fram till att titta på patienten igen om fyra veckor då glaskroppssjoket borde ha sjunkit undan.
Patienten återkom dock på eget initiativ redan en knapp vecka senare då även höger ögas syn försämrats. Dessutom hade hon noterat tjocka ådror vid tinningarna, tuggsmärta och allmän trött­het. Hon fick då träffa en annan läkare, som ställde diagnosen temporalisarte­rit. Trots att behandling sattes in kunde synen inte räddas.

Patienten har anmält ST-läkaren och ögonläkaren till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för fel i vården. Via maken skriver hon att livet blivit ödelagt och ålderdomen nu är förstörd på grund av den förlorade synen, som hon menar kunde ha rättats om rätt diagnos ställts redan från början.
ST-läkaren beklagar det inträffade men bestrider i sitt yttrande att det som inträffat skulle berott på slarv eller bristande kunskap. I stället menar hon att patientens haft ett atypiskt insjuknandemönster. HSAN skriver i sin bedöm­ning att diagnosen temporalisarterit alltid måste misstänkas vid oförklarad kraftig synnedsättning hos äldre, även då dess välkända symtom inte kan påvisas. Ögonmuskelstörning och synfältsförlust borde dock enligt HSAN fört tankarna just till den dia­gnosen. Trots dessa alarmerande symtom prövades inte eller dokumenterades inte ögonmuskelfunktionerna eller synfältet, något som borde gjorts. ST-läkaren konsulterade dock den mer erfarna ögonläkaren, varför HSAN inte anser att hon bör beläggas med någon påföljd.

Ögonläkaren motsätter sig också de anmärkningar som riktas mot honom i anmälan. Han skriver i sitt yttrande att han tyckte att glaskroppsgrumlingen kunde vara en rimlig förklaring till patientens synnedsättning. De anamnestiska uppgifter som presenterades för honom ingav ingen misstanke om temporalisarterit, och han försäkrade sig om att ST-läkaren uteslutit andra orsaker till synnedsättning, till exempel trombos.
HSAN anser dock att ögonläkaren borde inte nöjt sig med att utifrån ST-l­äkarens muntliga redovisning göra en bedömning. Utifrån de uppgivna symtomen borde han själv ha undersökt patienten innan sjukdomsbilden förklarades med den konstaterade glaskroppsavlossningen. HSAN skriver att med rätt diagnostik och omedelbar behandling hade patientens blindhet sannolikt kunnat förhindras. Ögonläkaren får en varning.