Aud Sjökvist är född och uppvuxen i Danmark. Direkt efter gymnasiet började hon på Lärarhögskolan men avbröt studierna i förtid för att följa med sin dåvarande make till Norge. Där blev hon hemmafru några år. I mitten av sjuttiotalet flyttade hon till Sverige och utbildade sig till sekreterare för att sedan börja arbeta på ett handelsagentur­bolag. Efter fyra år gick hon vidare till läkemedelsbranschen och blev med ytterligare utbildning så småningom läkemedelssäljare på Hässle. Men den karriären blev kort.
– Jag trivdes inget vidare, säger hon.

Aud Sjökvist säger att hon trodde att hon var den borna säljaren eftersom hon uppfattar sig som utåtriktad och tycker om att ha kontakt med människor.
– Det trodde väl de på Hässle också eftersom de anställde mig utan bedövning …, säger Aud Sjökvist och fortsätter:
– Men det kändes som att vara dammsugarförsäljare; att man skulle tränga sig på hos läkarna. De besök man lyckades boka in var som på nåder, det var inte kul.
Aud Sjökvist sålde nitroglycerin och hamnade efter ett tag i en konflikt.
– Först skulle jag sälja en produkt som man skulle lägga under tungan, den skulle ha effekt i fyra timmar så att man skulle kunna spela golf eller klippa gräsmattan utan att få känningar av angina pectoris.
Aud Sjökvist säger att hon trodde på produkten. I marknadsföringen framhölls det viktiga i att patienterna fick nitratfria intervall.
– Men sedan skulle vi plötsligt sälja något man skulle ta en gång per dygn och så skulle man få en jämn dos i stället.
– Det kändes inte riktigt trovärdigt med den plötsliga förändringen, men kanske var det en obefogad oro.

Så Aud Sjökvist slutade sälja läkemedel. Under de här åren hade hon skilt sig, levt ensam några år och sedan träffat en ny man, en jurist. Nu flyttade Aud Sjö­kvist och hennes dotter upp till Stockholm där maken bodde. Aud började som vd-sekreterare på företaget Läkemedelsstatistik. Men det blev inte heller bra. Under tiden på Hässle hade Aud Sjökvist vant sig vid att jobba fritt och självständigt. Maken undrade varför hon inte helt enkelt började plugga.
– Då räckte inte fantasin längre än till juridik.
Och så fick det bli. Det första året på juristutbildningen jobbade Aud Sjö­kvist fortfarande heltid på Läkemedelsstatistik. Även under utbildningens sista år jobbade hon heltid vid sidan om studierna.
– När jag tänker tillbaka på det fattar jag egentligen inte hur jag lyckades!

Aud Sjökvist blev klar med grundutbildningen 1994 och sökte då ting i avvaktan på en bättre arbetsmarknad, egentligen ville hon ha ett »riktigt jobb på stan«.
– Jag fick plats i länsrätten här i Stockholm och trivdes jättebra, jag förstod att det här med förvaltningsjuridik verkligen var min grej. Någon frågade om inte jag skulle söka in på domarbanan och på den vägen är det. Jag fick min första ordinarie domartjänst 2002 på kammarrätten i Stockholm.
Aud Sjökvists förordnande som generaldirektör för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd löper på sex år.

Aud Sjökvist
• Namn: Aud Sjökvist. Förnamnet uttalas ungefär som det stavas, det rimmar inte på Maud.
• Ålder: 57 år.
• Familj: Man, dotter, svärson och två barnbarn samt föräldrar och bror i Danmark.
• Senast lästa bok: »Medarbetarskap« av Stefan Tengblad och Freddy Hällstén m?fl
• Aktuell: Har varit generaldirektör för HSAN i snart ett halvår.
• Träffade en patient senast: Varje dag per telefon.
• Viktigaste patientsäkerhetsfrågan: En bättre kommunikation mellan yrkes­utövarna och patienterna, det är den i särklass viktigaste frågan att jobba med.
• Viktigaste läkarfrågan: Att ge stöd åt varandra när någon blir anmäld.
• Överraskande egenskap: Har haft en dröm om att bli möbelsnickare och även gått en kurs men »någon Carl Malmsten har inte gått förlorad i mig…«.

Läs även
»Alla kan lära av felen som begås«

–?Jag tycker att det uppdrag som HSAN har är oerhört viktigt. Mitt intresse för de här frågorna väcktes i kammarrätten när jag jobbade med kvalitetsfrågor; hur man ska säkerställa att allmänheten kan ha förtroende för domstolarna? Om förtroendet minskar för samhällets institutioner kan vi ju packa ihop. Det får bara inte ske. Foto: Ann-Sofi Rosenkvist