En 22-årig kvinna väntade sitt andra barn. Mycket tidigt i graviditeten genomgick hon en vaginal ultraljudsundersökning som visade en graviditetslängd på drygt sex veckor. Ingen fosteraktivitet kunde påvisas då graviditeten fortfarande var så kort, utan man planerade för en ny ultraljudsundersökning fyra veckor senare. Då undersöktes hon med ultraljud genom buken av en specialistläkare. En 5 mm lång struktur i hinnsäcken utan tecken på liv uppfattades som ett mycket tidigt embryo eller en rest av ett sådant.
Specialistläkaren drog slutsatsen att det förelåg en mycket tidig fosterdöd. Beskedet om missfallet gavs till kvinnan, som uppmanades att invänta smärta och/eller blödning, för att därefter söka akut vård.
Tre dagar senare kände kvinnan smärtor i nedre buken och tog kontakt med gynekologakuten. Där undersöktes hon med vaginalt ultraljud som visade på ett levande foster motsvarande cirka nio graviditetsveckor.
Kvinnan har anmält specialistläkaren till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för bristfällig ultraljudsundersökning och felaktig diagnos. Specialistläkaren beklagar djupt felbedömningen av patientens graviditet. Han skriver i sitt yttrande att den enda förklaring han kan komma på till det inträffade är att en gasfylld tarmslynga kan ha legat för en del av livmodern och skymt sikten. Han skriver också att rutinerna nu har ändrats på den aktuella mottagningen så att två undersökare ska undersöka patienten vid misstanke om att fostret är dött.
Ansvarsnämnden skriver att specialistläkaren borde ha gått vidare med ett vaginalt ultraljud eller en gynekologisk undersökning. Att ingen omedelbar åtgärd sattes in vid det som specialistläkaren tolkade som ett missfall innebar att varken kvinnan eller fostret nu utsattes för fysisk skada. Nämnden skriver dock att såväl beskedet som kontrabeskedet medförde psykiskt lidande. Specialistläkaren har av oaktsamhet brustit i sin handläggning och tilldelas en erinran av Ansvarsnämnden.
