En strukturerad självmordsriskbedömning innebär enligt Socialstyrelsen en dokumenterad penetration av eventuell suicidalitet i anamnes/aktuellt tillstånd utifrån en i förväg fastställd struktur, till exempel suicidstegen, tydligt angiven observation i psykiskt status och en självmordsriskbedömning och grunderna till denna bedömning. Självmordsriskbedömningen kan även göras med hjälp av skattningsskalor, som då ska dokumenteras i journalen. Det skriver
Socialstyrelsen i ett beslut efter en lex Maria-anmälan angående självmord.

Fallet rör en vuxen patient som sedan ett och ett halvt år hade haft kontakt med en psykiater för stödsamtal och läke­medelsbehandling. Ett halvår in i kontakten gjordes en ADHD-screening som talade för diagnosen. Patienten ville emellertid inte gå vidare med utredning förrän nästan ett år senare. Under tiden hade patienten blivit sämre efter att ha varit föremål för en utredning på företagshälsovården och av följande rädsla för att förlora jobbet. Patienten behandlades med antidepressiva läkemedel och vårdades under en tid inneliggande.
Parallellt med den neuropsykiatriska utredningen hade patienten kvar kontakten med sin psykiater. När patienten uteblev från ett besök kontaktade psykiatern patientens anhöriga. Patienten hade suiciderat.

Psykiatern som anmält händelsen skriver att patienten endast vid ett tillfälle förmedlat självmordstankar men inte så att det fanns underlag för psykiatrisk tvångsvård.
Socialstyrelsen skriver i sin bedömning att den genomgående saknade strukturerade självmordsriskbedömningar. Och trots att patientens tillstånd försämrades penetrerades inte vare sig depressivitet eller suicidalitet. Socialstyrelsen påpekar att en självmordsriskbedömning ska upprepas till dess att patienten är ur farozonen.