En kvinna i 60-årsåldern sökte vårdcentralen för epigastralgier och hjärtklappning. Allmänläkaren ordinerade omeprazol och atenolol. Efter tre månader återkom patienten till vårdcentralen med ökade magproblem och dessutom trötthet och viktuppgång. Hon fick träffa samma läkare som sist. Nu togs hemoglobinprov och sänka, dessutom genomfördes ett Helicobacter pylori-test. Vad dessa visade framgår inte av HSAN:s handlingar, men läkaren förskrev efter ett par veckor furosemid, atenolol samt tramadol mot värken. Ännu ett par månader senare var patienten dålig i magen och hade ytterligare smärtor varför en gastroskopiremiss skrevs. Svaret från gastroskopin visade inget avvikande. Läkaren ökade på tidigare ordination av omeprazol. Då patienten nu gått upp åtta kilo ordinerade läkaren också sibutramin.
Bara några veckor senare sökte patienten till sjukhusets akutmottagning på grund av smärtor i buken, som var utspänd och ömmande vid palpation. En datortomografi visade att bukhålan var utfylld av en stor cystisk tumör. Efter att den opererats bort tio dagar senare visade det sig vara äggstockscancer.
Patienten har anmält allmänläkaren till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för bristfälliga undersökningar. Kvinnan skriver att läkaren inte vid något tillfälle kände på hennes mage. Hon hävdar vidare att det var hon själv som fick be om den gastroskopiska undersökningen och att hon även önskade en ultraljudsundersökning, något som inte hann komma till stånd.
Allmänläkaren bestrider att han handlat felaktigt. Han skriver att patienten var under utredning och såväl ultraljud av buken som gynekologisk bedömning var inplanerade. Läkaren påpekar att när kvinnan sökte sjukhuset kunde en manuell gynekologisk undersökning inte visa någon resistens, utan det krävdes ultraljud för att påvisa de cystor som man sett vid datortomografin. Han kommenterar att patienten hade en uttalad bukfetma och drar slutsatsen att han själv inte skulle kunnat ställa rätt diagnos tidigare, i synnerhet som ovarialresistenser ger svårbedömda symtom.
HSAN skriver i sin bedömning att vårdcentralläkarens journalanteckningar är mycket knapphändiga; från de tre tillfällen han träffade patienten finns inte något status noterat. Vid första tillfället bedömde han att kvinnan hade gastrit och ordinerade omeprazol. Trots att kvinnan blev sämre och att hon under det halvår som gick svällde upp mer och mer palperade han aldrig hennes buk. HSAN skriver att läkaren dessutom borde insett att hennes viktökning inte var betingad av fetma utan snarare berodde på en process i buken. Nämnden anser att läkaren mot bakgrund av detta inte kan undgå ansvar för fördröjningen av hennes cancerdiagnos. Läkaren får en varning. •
