En 54-årig kvinna hade opererat hälsenan. Ett par veckor efter operationen sökte hon sjukhusets akutmottagning på grund av smärta i vaden på den opererade sidan. Patienten hade i samband med operationen blivit uppmanad att ge akt på symtom som kunde tyda på att hon fått en blodpropp, och nu var hon orolig för att så var fallet. På akutmottagningen blev hon undersökt av en AT-läkare som bedömde att man kunde avvakta eftersom patienten inte hade drabbats av en trombos. När kvinnan några dagar senare var på återbesök hos läkaren som opererat hälsenan konstateras dock att hon drabbats av en ven­trombos i höjd med knäet.
Kvinnan har anmält AT-läkaren till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
AT-läkaren bestrider att hon handlat felaktigt. Hon skriver att patienten vid undersökningstillfället hade en mindre svullnad, cirka 2 centimeter i diameter, av ytlig karaktär på underbenets laterala del. Patienten hade också en ilande smärta från hälsenan och upp mot ut­sidan av underbenet. Vaden hade ingen ökad omkrets och uppvisade varken konsistensförändring eller värme­ökning. AT-läkaren skrivare att hon bedömde misstanken om en djup ven­trombos som ringa men att hon med tanke på patientens riskfaktorer uppmanade henne att direkt höra av sig till vården vid tilltagande svullnad, smärta, rodnad eller värmeökning, något som enligt AT-läkaren i så fall skulle för­anleda röntgenundersökning.

AT-läkaren skriver att de symtom som patienten enligt journalanteckning uppvisade vid det senare återbesöket hos den läkare som opererat henne var betydligt värre och kan betyda att hon drabbats av en ventrombos under tiden mellan läkarbesöken. HSAN tar inte ställning till huruvida kvinnan hade en blodpropp redan vid undersökningstillfället på sjukhusets akutmottagning utan koncentrerar sig på AT-läkarens hantering av propp­misstanken. HSAN skriver att eftersom det är svårt att enbart via fysikalisk undersökning utesluta ventrombos i benen ska man använda sig av beslutsstöd vid diagnostisering. Enligt det beslutsstöd som faktiskt finns vid det aktuella sjukhuset föreslås att D-dimer mäts när det finns en riskfaktor (1 poäng). Om D-dimerkoncentrationen är normal anses trombos vara utesluten, men om koncentrationen är förhöjd bör ultra­ljudsundersökning genomföras.

HSAN anser att AT-läkarens handläggning inte följde sjukhusets riktlinjer och inte stämmer överens med vetenskap och beprövad erfarenhet. Eftersom det rör sig om en läkare under utbildning så låter HSAN disciplin­påföljden stanna vid erinran.