En ettårig pojke inkom till sjukhusets akutmottagning på grund av kräkningar, återkommande smärtattacker i magen och blod i avföringen under ett dygn. Enligt föräldrarna hade han också till och från varit svår att få kontakt med. Pojken undersöktes av en specialist i anestesi och intensivvård, läkare A. Föräldrarna uppmanades att avvakta några dagar och återkomma vid kvarstående besvär. Besvären tilltog, och dagen därpå sökte föräldrarna en allmänläkare, läkare B, på vårdcentralen som bedömde att pojken led av en virusinfektion i tarmen och ordinerade skedmatning av vätska. Familjen åkte dock genast till sjukhuset, där man konstaterade att pojken blödde från tarmen på grund av invagination. Han opererades akut.
Pojkens mamma har anmält läkare A och B till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Båda läkarna bestrider anmälan. Läkare A skriver i sitt yttrande att föräldrarna hade berättat för honom att pojken gråtit som om han hade haft ont vid några tillfällen, men vid undersökning var buken mjuk och oöm utan resistenser. Enligt läkare A skilde sig symtombilden inte från den vid tillfällig s k vinterkräksjuka.
Läkare A uppmanade föräldrarna att åter söka akut om pojken försämrades eller om det skulle vara svårt att få i pojken dryck. Enligt HSAN kan man i enbart cirka hälften av alla fall av barn med invagination känna något avvikande vid manuell undersökning av buken, däremot är just de återkommande smärtattackerna typiska och borde tagits på allvar genom en mer noggrann anamnes av läkare A. HSAN skriver att det inte är tillfyllest att förutsätta att kräkningar beror på gastroenterit, när sjukdomsbilden i övrigt inte stämmer och när andra symtom talar för en annan åkomma. Eftersom pojkens besvär pågått relativt kort tid, eftersom det inte fanns uppgift om blod i blöjan och eftersom läkare A hänvisade till barnkliniken vid fortsatta besvär låter HSAN disciplinpåföljden stanna vid en erinran.
Läkare B resonerar i sitt yttrande om en »bäckeninkongruens« som via »referred pain« skulle kunnat vara orsaken till pojken smärta. Läkare B beskriver också hur han vid besökstillfället kunde avhjälpa detta, varvid pojken blev lugnare. I övrigt har han inte undersökt pojkens blöja, ändtarm eller avföring, något HSAN är mycket kritisk till. Att, som läkare B skriver, anta att blod i avföringen hos ett barn som dessutom kräks skulle kunna bero på irritation i tarmen är enligt HSAN att inte ta symtomet på det allvar det kräver. HSAN påpekar också att blod i avföringen på grund av en irriterad slemhinna ger tunna strimmor utanpå avföringen, till skillnad från invagination, som ger en blodblandad avföring. Enligt HSAN borde läkare B omedelbart ha remitterat pojken till barnklinik. Läkare B får en varning.
