Patienten kom in med ambulans till akutmottagningen. Hon hade fått en plötslig »kollaps« och varit avsvimmad någon minut; därefter hade hon svår huvudvärk. Ambulanspersonalen noterade i sin journal att patienten varit okontaktbar och kräktes. De bedömde hennes tillstånd som så allvarligt, att transporten till sjukhuset skedde med blåljus och sirener påslagna.
På akutmottagningen möttes patienten av en AT-läkare, som utförde ett antal neurologiska undersökningar, men ingen DT-undersökning av skallen. Han ställde diagnosen »svimning till följd av Sobril­intag och dehydrering« (på morgonen hade patienten tagit en tablett oxazepam, och enligt journalen hade hon suttit i solen några timmar – något som närstående tillbakavisar). Patienten skickades hem med uppmaningen att dricka rikligt med vatten.

Senare samma dag kom patienten tillbaka till akutmottagningen med ännu allvarligare symtom. Nu gjordes en DT-undersökning, som visade subaraknoidalblödning. Patienten fördes över till ett universitetssjukhus, och efter en ny DT-undersökning opererades hon omgående. Efter operationen uppstod flera mycket allvarliga komplikationer, några livshotande. En månad efter händelsen vårdas hon fortfarande i respirator.

Socialstyrelsen pekar i sitt beslut på att ambulanspersonalen bedömde patientens tillstånd som livshotande, och konstaterar att den diagnos som patienten fick av AT-läkaren inte kan anses som rimlig. Det kan inte vara försvarbart att en AT-läkare på egen hand ska kunna handha så allvarliga sjukdomstillstånd, fastslår Socialstyrelsen. Att skicka hem en patient i det tillståndet, utan att kontakta någon bakjour eller motsvarande, strider mot såväl god patientsäkerhet som vetenskap och beprövad erfarenhet.

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ska det finnas rutiner på sjukhuset för handledning av AT-läkare, och för när dessa ska kontakta en mer erfaren läkare. I det här fallet, utifrån patientens symtom och den akuta ambulanstransporten, borde en sådan rutin ha fått AT-läkaren att automatiskt kontakta en senior läkare.