En man hittades död i sin lägenhet. Polis var på plats och en läkare från vårdcentralen som mannen tillhörde konstaterade dödsfallet samt utfärdade dödsbevis. Läkaren tog på sig att kontakta patientens anhöriga. Ett försök att nå den dödes syster på mobiltelefonen gjordes redan på plats, men utan att få svar. Dagen därpå talade läkaren in ett meddelande på systerns mobiltelefon. Då hon inte hörde av sig lämnade läkaren en dödsboanmälan till kommunens socialtjänst.
Systern har anmält såväl vårdcentralen som kommunen till Inspektionen för vård om omsorg (IVO). Enligt anmälaren fanns hennes hemtelefonnummer och flera telefonnummer till syskonbarn väl synliga i den avlidnes lägenhet. Systern hävdar att det dröjde två dagar innan hon fick veta att brodern avlidit; budet fick hon då av sin vuxna dotter som i sin tur informerats av en granne.
IVO skriver att det är verksamhetschefens ansvar att någon närstående omedelbart underrättas när en patient avlider. Vem som ska göra det, och hur, måste dock avgöras från fall till fall. Det måste alltså inte vara läkaren. IVO anser att vårdgivaren brustit i följsamhet till de rutiner som fanns. IVO poängterar att den läkare som konstaterat dödsfallet bör förvissa sig om att någon lämplig person omedelbart underrättar närstående om inte läkaren själv gör det. IVO ger dock ingen vägledning i hur man går tillväga om anhöriga inte svarar.
Systern har i sitt klagomål också haft synpunkter på bemötande; hon menar att telefonsvararmeddelandet var ohörbart och att hon, när hon sedan träffade läkaren, kände sig ifrågasatt och illa bemött.
IVO har noterat att ingen av de anmälda huvudmännen har nämnt bemötande av enskilda i känsliga situationer i sina redovisningar. IVO menar att enskilda som bemöts med respekt och hänsyn ofta har förståelse för olycksfall i arbetet. IVO understryker därför särskilt vikten av att se på inkomna klagomål och synpunkter som en möjlighet till verksamhetsutveckling.
