En kvinna i 90-årsåldern sökte vårdcentralen i april 2012 på grund av två veckors hosta, feber, trötthet och nedsatt matlust. Läkaren bedömde att kvinnan var förkyld och ordinerade antibiotika. För övrigt var patienten vid god kondition för sin ålder. Enligt journalen planerades ingen uppföljning.

Efter cirka tio veckor återkom patienten till vårdcentralen med kvarstående hosta. En annan läkare som undersökte patienten hörde rasslande biljud över lungornas nedre delar. En akut lungröntgen samma dag visade en 7 mm stor förändring baktill, belägen i lungan eller i en bröstkota. Förändringens natur kunde inte fastställas. Läkaren kontaktade en lungspecialist som menade att någon utredning på misstanke om cancer inte skulle göras på grund av patientens höga ålder. Läkaren ringde patienten och uppmanade henne att återkomma vid behov. Vid ny telefonkontakt några dagar senare meddelade patienten att hostan förbättrats.

I oktober sökte patienten åter läkare på vårdcentralen på grund av hosta, hon fick då träffa en AT-läkare som fann henne opåverkad och utan några anmärkningsvärda fynd vid den kroppsliga undersökningen. SR visade på 80 mm och AT-läkaren satte upp patienten för en symtomkontroll per telefon fyra dagar senare. Efter att ha diskuterat patienten på ett läkarmöte beslutades att hon skulle informeras om det tidigare lungröntgenfyndet men att någon utredning utifrån det inte skulle inledas. Enligt journalanteckningen informerade AT-läkaren patienten och patienten var införstådd med informationen.

I mitten av december var sänkan fortfarande förhöjd (66 mm). Nytt prov togs några veckor senare och eftersom SR då låg på 60 mm informerades patienten per brev om att SR-värdet gick åt rätt håll även om det inte var helt normalt.

I slutet av februari 2013 sökte patienten vårdcentralen med en ömmande svulst på ena axeln. Vid läkarundersökningen påträffades en 7 cm stor fast rundad och värmeökad svullnad vid nyckelbenet ut mot axeln. SR var 53 mm. En akut röntgen visade en benutväxt i området. Läkaren skrev remiss för röntgenundersökning av lungorna. Röntgenundersökningen som gjordes två veckor senare visade tillkomst av rundade förändringar i nedre delen av höger lunga.

Två dagar senare sökte patienten vårdcentralen igen på grund av tilltagande andfåddhet och torrhosta. Läkaren som undersökte henne misstänkte att hon kunde ha cancer och skrev en akut remiss till kirurgkliniken vid ett universitetssjukhus. En DT-undersökning visade att patienten hade en spridd elakartad tumörsjukdom i lungorna, buken, brösten, skelettet och i lymfkörtlar. Vävnadsprov visade på en aggressiv lymfkörtelcancer. Behandling sattes in. Fyra månader senare avled patienten.

En anhörig till kvinnan har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Vederbörande menar att om sjukvården vidtagit åtgärder redan 2012 så hade utgången kanske blivit en annan.

I efterhand har det enligt ett yttrande från lungspecialisten, som konsulterades vid den första röntgenundersökningen, framkommit att förtätningen inte låg i lungan och att den inte kunde återfinnas vid efterföljande DT-undersökning. Enligt lungspecialisten tycks förtätningen därför ha varit ett tillfälligt fynd utan samband med den lymfomsjukdom som patienten senare utvecklade. Oavsett detta anser IVO att lungspecialistens råd sommaren 2012 att avstå utredning av cancer enbart på grund av patientens ålder är anmärkningsvärt, felaktigt och inte förenligt med kravet på jämlik vård. Det som enligt IVO ska vara avgörande är patientens hälsotillstånd och de risker som utredning och behandling kan medföra. IVO kritiserar lungspecialisten också därför att han borde ha beaktat att en lungförändring kan utgöras av metastas av annat ursprung än lungan och att det där kan finnas möjlighet till behandling med acceptabel risk för patienten.

IVO är också kritiskt till den vårdcentralsläkare som först remitterade till lungröntgen för att hon inte informerade patienten om fyndet efter röntgenudnersökningen och om den bedömning som gjordes tillsammans lungspecialisten, oavsett vilken natur fyndet bedömdes ha.

IVO skriver att det i efterhand inte går att fastställa att SR-stegringen orsakades av patientens lymfomsjukdom, även om det finns en sådan möjlighet. Oavsett vilket så anser IVO att utredning utifrån detta skulle ha initierats redan i januari 2013 eller ännu hellre i december 2012. Detta skulle enligt IVO kunnat leda till att lymfomdiagnosen ställts på ett tidigare stadium. IVO påpekar emellertid att det inte går att slå fast att förloppet i så fall skulle blivit gynnsammare för patienten.

IVO är också kritiskt till att patienten träffade sex olika läkare vid sina besök på vårdcentralen under den aktuella perioden. Enligt IVO hade en bättre kontinuitet kunnat medföra en annorlunda handläggning och en tidigare diagnos.