En äldre dement man sökte vårdcentralen på grund av feber, slemmig hosta och tung andning. Patienten hade sin son med sig, men ingen personal från sitt demensboende.
Anamnesen inhämtades från ett brev som personalen på boendet skickat med.
Läkaren konstaterade bilaterala slembiljud vid lungauskultation. Patienten var rosslig men hade ingen uttalad dyspné. Hjärtljuden var normala med regelbunden rytm och normal frekvens. CRP låg på 88 mg/l. Patienten var trött och talade inte själv men tittade upp.
Status och provsvar ingav misstanke om lunginflammation och penicillin ordinerades. Personalen på boendet informerades i ett brev om behandlingsplanen och vikten av att ge patienten dryck. I brevet fanns även instruktioner om att ny kontakt skulle tas med vårdcentralen vid försämring, för ställningstagande till inneliggande vård. Sonen informerades muntligt.
Nästa dag inkom patienten akut till sjukhuset. Han var då knappt kontaktbar, hade andningsfrekvens på 45 per minut och syremättnad på 90 procent med syrgas. Blodtrycket låg bra, men hjärtfrekvensen låg på 150 slag/minut och CRP var 210 mg/l. Patienten bedömdes som intorkad och man misstänkte sepsis. Han lades in men försämrades ytterligare och avled efter två dagar.
Händelsen har anmälts till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, av sonen som anser att fadern borde fått dropp omedelbart på vårdcentralen och därefter transporterats till sjukhuset. I stället kom patienten alltså tillbaka till sitt demensboende.
IVO anser att läkarens bedömning att patienten hade lunginflammation var adekvat utifrån anamnes, status och provsvar. Däremot är IVO kritisk till att läkaren inte bedömt allvarlighetsgraden hos patientens tillstånd utifrån objektivt mätta vitala parametrar, något som enligt IVO ökar risken för att underskatta svårighetsgraden. Värden saknas för andningsfrekvens, syremättnad samt puls. Det saknas också dokumentation om blodtryck.
IVO anser också att anamnesen är bristfällig och skriver att läkaren tydligare borde ha efterfrågat hur vätskeintaget sett ut och hur blodsockret legat under tiden på boendet, alternativt kontrollerat det på vårdcentralen, för att veta hur vätskeintaget skulle säkras. IVO menar att om sådan information saknades i brevet från personalen eller om sonen inte kunde ge sådana upplysningar borde läkaren ha kontaktat boendet för besked om saken.
Däremot anser IVO inte att det var fel att återföra patienten till boendet eftersom miljöombyte vid försämring utgör en ökad risk för komplicerade förvirringstillstånd hos patienter med demens. IVO skriver också att ett äldreboende ska kunna erbjuda god omvårdnad och tillsyn och att de flesta boenden även kan erbjuda syrgas och möjlighet till vätskedropp på läkarordination.
