En man i 70-årsåldern fick diagnosen prostatacancer, och tumören bedömdes utgöra en hög risk för spridning. En utredning av skelettet utfördes för att undersöka förekomst av eventuella metastaser. Ett misstänkt område upptäcktes och en MR-undersökning gjordes för klarare besked. När svaret på MR-undersökningen kom till urologen kommunicerades inte det till patienten förrän tre veckor senare. Därefter togs ytterligare prov vid två tillfällen. Svaren på dessa noterades inte i journalen förrän en och en halv månad senare i samband med att patienten själv hörde av sig. Ytterligare en månad senare inleddes behandling.
Patienten har anmält urologen till Socialstyrelsen. Han anser att fördröjningen kan ha försämrat diagnosen och minskat chansen för tillfrisknande. Senare har Inspektionen för vård och omsorg (IVO) tagit över ärendet.
IVO anser också att uppföljningen av den genomförda utredningen har tagit alltför lång tid. I sitt yttrande har urologen skrivit till IVO att fördröjningen åtminstone delvis berodde på att han under samma period börjat med kvällsmottagningar utöver ordinarie mottagningstider och att han dessutom var ensam urolog på sjukhuset. IVO påpekar i sitt beslut att det är vårdgivaren som har ansvaret för att det finns den personal som krävs för att god vård ska kunna ges.
Enligt IVO bidrog urologens arbetssituation till fördröjningen av patientens vård och behandling, något som i sin tur berodde på att landstinget inte i tillräcklig omfattning hade planerat, lett och kontrollerat verksamheten så att kravet på god vård kunnat upprätthållas. Landstinget kritiseras därför av IVO.