Patienten, en yngre kvinna, sökte vård på sjukhus för bland annat feber, svettningar och uttorkning. Eftersom hon hade svårt att tömma blåsan sattes också en urinkateter. Någon orsak till besvären hittades inte, men efter viss förbättring skrevs hon ut efter sex dagar.
Två dagar senare återkom patienten till akutmottagningen. Nu kunde hon inte stödja på benen; hon var frusen och kraftlös med bristande kontakt. Hon undersöktes av en AT-läkare, som kontaktade jourhavande specialistläkare för konsultation. I samråd bedömde de att patientens symtom inte hade någon somatisk orsak, och hon lades in på psykiatrisk klinik.
Därifrån fick hon remiss till neurologavdelningen på ett universitetssjukhus, där man efter omfattande undersökningar konstaterade att patienten hade inflammation i ryggmärgen, myelit.
IVO konstaterar att myelit är en svår diagnos att ställa, men att kombinationen av nedsatt kraft i benen och svårigheter att tömma blåsa eller tarm borde föranlett misstanke om ryggmärgspåverkan. De allvarliga symtomen borde ha föranlett den jourhavande specialistläkaren att själv undersöka patienten för att bilda sig en uppfattning. Med dessa symtom är det viktigt att utesluta somatisk ryggpåverkan, och patienten borde ha remitterats till en specialist i neurologi.
AT-läkaren handlade korrekt när han kontaktade jourhavande läkare, konstaterar IVO. Däremot får den jourhavande läkaren kritik för att hon överlämnat den kliniska undersökningen och bedömningen av patientens svårtolkade symtom till en AT-läkare.
