En kvinna i femtioårsåldern hade opererat hälsenan. De två första veckorna efter operationen fick hon blodförtunnande behandling. Efter knappt tre veckor byttes den initiala gipsskenan mot ett cirkulärt gips från fot till knä. En vecka senare sökte hon sjukhusets akutmottagning på grund av smärta och skavningskänsla i underbenet.

Den jourhavande ortoped som undersökte patienten fann ingen svullnad över knäled och tår, och patienten hade också god känsel och rörlighet. D-dimer visade < 0,25 mg/l, vilket bedömdes som normalt. Ortopeden samrådde med medicinjouren som inte ansåg att det fanns misstanke om blodpropp. Patienten informerades om detta men att hon skulle återkomma nästa dag för gipsbyte vid fortsatta besvär.

Nästa dag fick patienten gipset uppsågat på det sjukhus där operationen hade utförts. Med ultraljudsundersökning kunde man då konstatera två blodproppar i benet.

Blodförtunnande läkemedel sattes in. När behandlingen avslutades efter tre månader och vid en senare provtagning visade det sig att patienten hade en ärftlig benägenhet för blodpropp.

Patienten har anmält händelsen till Socialstyrelsen. Hon anser att undersökningen på akutmottagningen var bristfällig och att diagnosen missades. Senare har Inspektionen för vård och omsorg, IVO, tagit över ärendet.

IVO skriver att de vanligaste symtomen vid blodpropp är smärta, ömhet och svullnad men att den kliniska diagnosen kan vara svår att ställa då många patienter med dessa symtom inte har blodpropp.

Det blodprov med avseende på trombos som togs vid akutmottagningen (D-dimer) kan enligt IVO utesluta blodpropp vid låg risk för diagnosen. IVO påpekar dock att patienten skulle ha bedömts ha hög risk för blodpropp efter operationen låg närmare än fyra veckor i tiden och eftersom hon var gipsad. IVO anser att en ultraljudsundersökning av blodkärlen borde ha gjorts redan i första skedet.

IVO riktar emellertid ingen kritik mot ortopeden eftersom vederbörande gjorde rätt som rådfrågade medicinjouren. Inte heller medicinjouren behöver kritiseras, menar IVO, eftersom hen »i gränslandet mellan hög och låg risk för blodpropp förlitade sig på det frikännande blodprovet«.

IVO framhåller dock vikten av att samtliga omständigheter beaktas vid en bedömning av patienter som kommer in till akutmottagningen med symtom som kan ge misstanke om blodpropp.