Patienten, sedan tidigare sjuk i bland annat hjärtsvikt, hjärtinfarkt och stroke, inkom till akutmottagningen från ett korttidsboende kraftigt intorkad och med misstanke om sepsis.

Efter initial handläggning på akutmottagningen med dropp, smärtlindring och antibiotika lades hen in på akutvårdsavdelning för uppvätskning. Patienten försämrades successivt efter den initiala behandlingen. Efter en tid åkte patientens periferera venkateter ut och det var enligt vårdgivaren inte möjligt med ny venös access. Vårdgivaren hade beslutat om behandlingsbegränsning, och man satte därför inte in ytterligare dropp. Patienten avled dagen efter.

IVO konstaterar att patientens dropp utgjorde livsuppehållande behandling och anser det anmärkningsvärt att denna avbröts utan försök att fullfölja och utvärdera den behandling som hade påbörjats. Enligt IVO var detta inte i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Myndigheten påminner om att en patient med ett livshotande tillstånd ska ha en fast vårdkontakt, en läkare, utsedd av verksamhetschefen. Det är den fasta vårdkontakten som ansvarar för planeringen av patientens vård och har att ta ställning till livsuppehållande behandling samt dokumentera detta ställningstagande i journalen.

I det aktuella fallet togs beslutet om behandlingsbegräsning kort tid efter att patienten ankom och utan att det enligt vad IVO kan se hade utsetts någon fast vårdkontakt. Den kortfattade anteckning om beslutet som finns i journalen lever inte heller upp till dokumentationskraven.

Inför ett ställningstagande till livsuppehållande behandling ska vidare den fasta vårdkontakten samråda med patienten. Om inte det är möjligt ska detta dokumenteras samt orsaken därtill. Enligt en journalanteckning var patienten i det aktuella fallet, åtminstone när hen togs in, orienterad till person och situation, även om medvetandegraden var sänkt. Det fanns också dokumenterat hos korttidsboendet att patienten själv ville ha livsuppehållande behandling i fall hen blev kritiskt sjuk.

Huruvida det var möjligt att samråda med patienten när beslutet togs att inte fortsätta med dropp framgår inte av journalen, vilket med andra ord inte lever upp till gällande dokumentationskrav.