Med fokus på att förbättra vårdens kvalitet

En förlängning av det tidigare jobbet som ortoped med fullt fokus på att förbättra kvaliteten inom vården. Så ser Anna Martinsson på arbetet som inspektör vid Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

– Visst har det varit en ­omställning på många sätt – bara en sån sak som att komma på sitt livs första anställningsintervju efter många år som landstings­anställd. Men i grund och botten handlar det om samma sak: att ge sitt bidrag för en bra sjukvård, säger Anna Martinsson när vi träffas på hennes nya arbetsplats i Örebro.

Torghandeln är i full gång ­utanför kontoret i Örebros stadskärna. Ett stenkast bort ligger pampiga Örebro slott. Det kan ses som en stark kontrast till den kliniska vardagen vid lasarettet i Lindesberg, men Anna Martinsson tonar ner skillnaderna.

– Det var faktiskt ett naturligt steg att ta utifrån att jag successivt hade alltmer administrativa uppdrag på lasarettet som att införa nya IT-system och att arbeta med läkemedelsprogram.

– Kvalitets- och utvecklingsarbete i ett bredare perspektiv tog också mer av min arbetstid. Så på det sättet har övergången till IVO inte känts märklig, säger Anna Martinsson, som är 55 år och läste medicin i Uppsala och Linköping för att bli färdig specialist 2001.

Känns det som ett av­görande steg att helt lämna ortopedin?

– Inte direkt. Det är klart att man tappar färdigheter om man inte opererar, men det finns inga hinder att gå tillbaka till en klinisk tjänst om jag skulle vilja det.

I februari 2014 började Anna Martinsson på IVO. Den nya myndigheten hade då varit igång i drygt ett halvår. Inspektör är hennes titel, och med ansvar att handlägga
och leda ärenden av olika slag som lex Maria-anmälningar, enskilda klagomål och tillsyn som IVO initierar på egen hand.

– Det kan röra sig om 35–40 ärenden som jag har öppna. Det kanske låter mycket, men utifrån min kompetens som läkare finns jag också ofta med som medhandläg­gare för att stå för medicinsk kunskap i de ärenden där det krävs. Det är dock inte alla ärenden där det är aktuellt eftersom en hel del har organisatorisk karaktär.

Hur var det att komma in i jobbet?

– Det tar sin tid och jag tar fortfarande en hel del hjälp av kollegor som jobbat här länge. Tillsyn är inte enkelt, och som ny i organisationen läggs stor vikt vid att gå vid sidan om erfarna medarbetare för att skaffa sig kunskap. 

Att det är en kunskapsorienterad organisation bidrar till att göra arbetet meningsfullt.

– Jag trivs väldigt bra. ­Bytet till IVO blev så bra som jag hade hoppats. Det finns ett starkt driv i organisationen att göra ett så bra jobb som möjligt och hitta nya arbetssätt för att nå dit. Det blir en väldigt positiv atmosfär när alla jobbar mot ett gemensamt mål – att göra vården bättre och säkrare.

Hon tillägger, nästan lite ursäktande:

– Med risk för att det kanske låter lite märkligt så känns det spännande att jobba på en statlig myndighet.

Örebrokontoret är säte för en av IVO:s största avdelningar, Avdelning/Region Mitt, som – med undantag för Stockholms län – har tillsyns­ansvar för samtliga län i Mellansverige (Svealand) plus Gävleborg.

Avdelningen har runt 120 medarbetare, varav 4 läkare. Två enheter är specialiserade för att enbart jobba mot hälso- och sjukvården. Anna Martinssons enhet är inriktad mot somatisk specialistvård med 15 medarbetare, varav en specialist i anestesiologi. En inspektör har juristexamen och övriga har en bakgrund som sjuksköterskor, vilket bidrar till myndighetens könsfördelning med omkring 75 procent kvinnor.

– Den begränsning jag har är att inte ta ärenden som rör hälso- och sjukvård inom Region Örebro, utifrån att det varit min tidigare arbetsplats. I övrigt kan det handla om ärenden i hela området med en del resande.

Hur ser ett vanligt ärende ut?

– Det kan vara svårt att beskriva generellt, men utifrån att vi begär in journaler och yttranden från vårdgivaren kan vi skapa oss en bild av hur vi bäst går vidare. Om det är lämpligt att göra en inspektion och hämta in mer information eller om vi har ett tillräckligt beslutsunderlag.

Anna Martinsson tycker överlag att mottagandet är positivt när hon som inspektör möter vårdpersonal för att utreda enskilda ärenden.

– Det är sällsynt att jag möts med misstänksamhet. Tidigare lagstiftning var mer dömande och straffande med fokus på individnivå, men vi har uppdraget att jobba mer mot att hitta strukturella brister.

– Jag tror att personalen i vården börjar se det tydligare att den kontrollfunktion som IVO har skiljer sig mot hur det var tidigare. Dock kan jag känna att yngre vårdanställda som jag möter verkar lite mer osäkra, så det finns nog en erfarenhetsaspekt kring hur man ser på vårt jobb.

Att frigöra resurser för egen­initierad tillsyn är en tydlig ambition inom IVO, som hittills ofta fått stå tillbaka för att kunna handlägga författningsreglerade krav kring enskilda klagomål. Det finns en frustration bland både ledning och medarbetare över att klagomålshanteringen är så resurs­slukande.

– I viss mån kan vi arbeta mer effektivt med de ärendena genom att göra tidiga bedömningar om hur de bäst ska handläggas. Men det tar ändå oerhört mycket tid.

Anna Martinsson nämner uppföljningar av tidigare lex Maria-ärenden som ett bra exempel på hur IVO vill jobba.

– Vi har kunnat göra en del sådana insatser under våren. Det känns väldigt meningsfullt att se om vårdgivaren vidtagit åtgärder och vilken effekt förändringarna gett.

Anna Martinsson vill gärna se ett utökat samarbete mellan IVO:s olika regionala avdelningar.

– Jag saknar att vi inte har så mycket utbyte. Vi kan ta hjälp av externa experter och vetenskapliga råd, men jag tror att det finns mycket att vinna på att utbyta erfarenheter och kompetens inom vår egen organisation.

Läs även:

Stort rekryteringsbehov de närmaste åren