Patienten led sedan tidigare av diabetes med uttalad neuropati i fötterna. Han sökte vård i början av december 2011 efter att ha brutit högra lilltån, som fastnat i samband med påklädning.
Vid återkontroll på ortopedkliniken i slutet av januari klagade han på smärta, värmeökning och svullnad i foten. Problemen bedömdes bero på överbelastning.
Några dagar senare drabbades patienten av en hälsenebristning på höger ben som först behandlades med stödbandage och sedan – då detta fungerade dåligt – gipsades.
I slutet av mars, efter att gipset tagit bort, besökte han akutmottagningen på grund av svullet högerben. En ultraljudsundersökning som gjordes för att utesluta djup ventrombos var normal.
I mitten på april besökte patienten åter ortopedkliniken eftersom foten blivit allt mer svullen och öm och nu också var kraftigt röd. Rådet blev att successivt röra sig mer.
Ett återbesök planerades in efter fyra veckor, men när patienten skulle få benet omlindat på vårdcentral reagerade man där på att det var svullet trots lindningen och dessutom rodnat och varmt. En remiss till ortopedmottagningen skrevs med frågeställningen Charcot-fot, vilket vid röntgenundersökning kunde bekräftas.
IVO konstaterar att patenten hade två skador i foten, en hälseneruptur och en fraktur, som troligen försvårade diagnostiken. Charcot-fot är likväl en känd komplikation hos diabetiker med neuropati, med symtomen svullnad, rodnande och värmeökning i foten. I slutet av januari förelåg sådana symtom att misstanken om Charkot-fot borde ha väckts hos en diabetiker med neuropati. Under de närmare fyra månader som diagnosen fördröjdes tilläts full belastning på foten.
IVO anser att bedömningen och uppföljningen av patientens besvär inte stått i överenstämmelse med kravet på god vård och kritiserar vårdgivaren för bristande planering, ledning och kontroll av verksamheten.
Verksamhetschefen för ortopedkliniken har i ett yttrande uppgivit att fallet har använts i läkarutbildningen samt att han avsåg att ta upp det i kollegiet för att undvika nya misstag.
