Patienten hade en tetraplegisk CP-skada och kunde inte kommunicera via tal. Efter att ha vårdats på sjukhus i två dagar för misstänkt lunginflammation skickades patienten hem, men försämrades i sin andning efter någon timme och fördes i ambulans till akuten.
Den ansvarige jourläkaren blev i samband med att han skulle gå av sitt pass tillfrågad om behandlingsbegränsning vid hjärt–lungräddning. Eftersom pågående jour inte hade träffat patienten valde han att själv ta ställning i frågan. I ett yttrande till IVO uppger läkaren att han uppfattade att patienten var mycket präglad av sin bakomliggande sjukdom, hade försämrats och att nu även akut försämring hade tillstött. För att få en klar bild gick han noggrant igenom patientens journal och tog därefter beslut om behandlingsbegränsning.
Ett par dagar senare fick en närstående information om beslutet och kontaktade då vårdavdelningen. Efter det fattade en annan läkare beslut om att upphäva behandlingsbegränsningen.
Den närstående anmälde den läkare som fattade beslutet om behandlingsbegränsning till IVO för att hen inte vidtalades före beslutet.
IVO konstaterar att enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SPSFS 2011:7) ska ett beslut om att avbryta eller inte inleda livsuppehållande behandling tas av patientens fasta vårdkontakt, eller, om det saknas en sådan, en annan legitimerad läkare som deltar i patientens vård. Före beslutet ska läkaren rådgöra med minst en annan legitimerad yrkesutövare. Detta ska dokumenteras i journalen liksom vilken information som lämnats till patient och närstående och dessas inställning till den livsuppehållande behandlingen.
Enligt IVO:s bedömning brast läkaren mot sina skyldigheter genom att inte dokumentera sitt samråd med annan legitimerad kollega och inte informera de närstående före beslutet.
