IVO: Läkare borde träffat självmordsbenägen patient

Förvånande att en person med så tung och komplicerad sjukdomsbörda har sin öppenvårdskontakt inom primärvården och ej inom specialistpsykiatrin. Hur har IVO kommenterat detta förhållande från en patientsäkerhetssynpunkt?

Tråkigt att inte LT kan publicera hela beslutet. För det kan väl inte vara så att IVO krtiserar en distriktsläkare för att ha skrivit ut Stilnoct, men avstår från att fråga varför en självmordsnära patient som sökt upprepade gånger på psykiatrisk akutmottagning fortsätter att bli hänvisad till vårdcentral för vidare uppföljning?

Empati är svårt att ge per telefon, liksom det är svårt för en lidande att få sina känslor förmedlade via etern. Detta borde vara en självklarhet för alla som sysslar med patienter och ska inte bortförklaras med pesudovetenskapligt tänkande som, begäran om "studier som stöder IVO:S bedömning".

Det är för lite information för att bilda sig någon egentlig uppfattning, mer än att med tanke på kombinationen av diagnoser och de suicidala utspelen tänka att detta är en patient för psykiatrin och inte primärvården. Hade behandlande läkare på VC psykiatrisk kompetens? Ville inte patienten själv ha psykiatrisk kontakt? Osv osv. Om läkaren har god kännedom om patienten kan väl åtminstone telefonkontakt vara värdefulla komplement till regelrätta besök, men inte som enda uppföljning förstås. I delar av landet kan det dessutom vara betydande geografiska avstånd som försvårar kontakten. Ej heller psykiatrin kan rädda alla. Det handlar om riskhantering, vettiga rutiner utöver specifik kännedom. De flesta läkare lär känna sina begränsningar, vet var deras gräns går och var de behöver komplettera och var de kan hämta lärdom. Överbelastning eller otillfredsställande rutiner är en riskfaktor från vårdens sida, i att hantera de mest riskabla patienterna. Då kanske kompromisser blir det för stunden mest ansvarsfulla beslutet, även om det upprepat eller i satt i system blir till förfång för hela kollektivet patienter och vårdpersonalen genom att vårdbehovet inte motsvaras av en adekvat organisering. En viktig aspekt för specialistpsykiatrin är att inte medikalisera sociala och allmänmänskliga problem, men i gengäld skapa utrymme för de stökigaste, svåraste och mest krävande patienterna ur medicinskt och patologiskt hänseende.

Detta fall är ju ännu ett exempel på att allmänläkare förväntas sköta allt sjukare och mer komplicerade patienter. Utan att ha tillräckligt med tid och resurser, eller stöd från specialistkliniken. Hur skall man locka fler läkare till primärvården under dessa förutsättningar?