Händelsen rör en ung kvinnlig patient som sökte läkare på en vårdcentral för domningar och pirrningar i benen samt påverkad balans. Läkaren undersökte benen och noterade nedsatt känsel för beröring, vibration och kyla. Läkarens misstanke var att besvären var stressrelaterade. Efter ett telefonsamtal en vecka senare, då patienten rapporterade om att besvären spritt sig till armar och bröst, stod läkaren fast vid bedömningen att det sannolikt var stressutlöst.

En vecka senare rapporterade patienten att det inte skett någon förbättring. Läkaren bokade då tid för en neurologisk undersökning på grund av de långdragna besvären. Undersökningen visade oförändrade besvär med pirrningar, nedsatt känsel på benen och positivt Babinski-test. Läkaren konstaterade att det inte fanns ärftlighet för multipel skleros och ansåg att det inte förelåg några neurologiska bortfallssymtom. Han bedömde fortfarande att diagnosen stressutlösta besvär var mest sannolik.

En tid senare försämrades patienten ytterligare och kom efter undersökningar att diagnostiseras med den ovanliga autoimmuna nervsjukdomen neuromyelitas optica.

Inspektionen för vård och omsorg, IVO, anser inte att det var rimligt att misstänka denna ovanliga diagnos. Samtidigt var det inte heller rimligt att bedöma patientens symtom som stressrelaterade utan att ha uteslutit en eventuell skada eller sjukdom i nervsystemet. Handläggningen levde enligt IVO inte upp till kravet på vårdpersonal att utföra sitt arbete i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Läkaren har framfört att han hela tiden rådgjorde med kollegor och med sin handledare. Han dokumenterade dock inte dessa samtal i journalen eftersom det medicinska beslutet var hans. IVO:s kommentar till dessa uppgifter är att läkaren själv är ansvarig för den medicinska handläggningen, då det inte finns något som styrker motsatsen.

IVO påpekar också i besutet att det är viktigt att skilja mellan rådfrågning och regelrätt konsultation. I det förra fallet är den som frågar om råd själv helt ansvarig för handläggningen. I det senare fallet ansvarar den som konsulteras för sina råd och blir därmed helt eller delvis ansvarig för handläggningen av patienten.