Patienten sökte vård akut på vårdcentral för bröstsmärtor. Av journalen framgår att patienten hade haft smärtor av och till över nedre delen av bröstet i tre veckor. Smärtorna hade förvärrats sedan fyra dagar och det hade börjat kännas allmänt tungt. Besvären varade flera timmar åt gången. Patienten hade också av och till drabbats av yrsel.
Blodtryck och puls var normala, EKG visade inte tecken på hjärtinfarkt och ett snabbtest för troponin T gav inte utslag. Läkaren misstänkte reflux och ordinerade omeprazol i en till två veckor. Blev det inte bättre skulle patienten höra av sig.
Två timmar efter besöket ringde patienten till vårdcentralen då smärtorna hade tilltagit och stålade ut i armar och rygg. Den sjuksköterska som svarade gav rådet att avvakta och fortsätta ta de ordinerade läkemedlen.
Patienten dog följande natt av en hjärtinfarkt.
IVO menar att det normala EKG-resultatet inte betydde att man kunde utesluta allvarlig sjukdom, exempelvis instabil kranskärlssjukdom, eftersom patienten vid undersökningstillfället var symtomfri. Vidare anser IVO att utredningen av refluxsjukdom var ofullständig; det saknades exempelvis uppgifter om smärtans relation till födointag, om sväljningsproblem samt om smärtan lindrades av snabbverkande magsyreneutraliserande läkemedel.
IV0 anser att läkaren borde ha fördjupat sitt differentialdiagnostiska resonemang och övervägt att remittera patienten för vidare utredning. Det framgår av ett yttrande från läkaren att han kände till att det fanns en ärftlighet för hjärtsjukdom. IVO:s slutsats är att handläggningen vid vårdcentralen inte fullt ut levde upp till patientsäkerhetslagens krav på sakkunnig och omsorgsfull vård i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta omdöme omfattar även sjuksköterskans agerande när hon inte konsulterade läkaren när patienten ringde upp senare samma dag.
IVO ställer sig också kritiskt till provtagningen av troponin, som gjordes med ett snabbtest med låg känslighet. Sådana test bör enligt IVO inte användas inom primärvården. Skälet är att man inte kan följa halterna över tid, vilket i kombination med den låga känsligheten kan ge falsk trygghet och leda till att risken för hjärtskada felbedöms.
