Såväl regionen som två läkare vid en vårdcentral har brustit i handläggningen av en patients provsvar gällande prostataspecifikt antigen (PSA), enligt Ivo (Inspektionen för vård och omsorg). Det har fördröjt diagnosen prostatacancer och adekvat omhändertagande med flera år. 

Patienten sökte vårdcentralen första gången i slutet av 2011 för svårigheter att tömma urinblåsan, svag stråle och att han ibland fick gå upp och kissa på natten. Eftersom patienten hade ärftlighet för prostatacancer ville han ta ett PSA-prov. Läkaren gjorde en undersökning som visade att prostata hade normal storlek och konsistens. PSA-prov togs med resultatet 3,8 μg/l, vilket av läkaren bedömdes som normalt.

Ivo skriver i sitt beslut att det vid denna tidpunkt var oklart vilket gränsvärde som gällde i lokala riktlinjer, men myndigheten kan slå fast att »strax därefter« gällde rekommendationen att män under 60 år med normalt palpationsfynd och PSA-värde över 3,0 μg/l ska remitteras till urolog.

Efter tre månader togs, enligt läkarens plan, ett nytt prov. PSA-värdet var då under gränsvärdet, men Ivo anser ändå att det var bristfälligt av läkaren att inte remittera till urolog eftersom det första värdet legat över gränsvärdet.

Det framgår även att läkaren därefter under flera år förnyat patientens recept på läkemedel mot överaktiv blåsa. Samtidigt, påpekar Ivo, finns sedan slutet av 2014 standardiserat vårdförlopp för prostatacancer, där riktlinjerna säger att män under 70 år med PSA-värde från 3,0 μg/l bör remitteras till urolog. 

Hösten 2014 hade patienten fortfarande urinvägsbesvär och läkaren beställde då ett nytt PSA-prov. Värdet var »lätt förhöjt«, och ny kontroll bokades in några månader senare. Vid detta tillfälle, i början av 2015, var PSA-värdet 4,9 μg/l. Svaret bedömdes då av den andra läkaren som kritiseras i Ivo-beslutet. Denna planerade in en ny provtagning, vilket enligt Ivo var en alltför passiv åtgärd. Ett par månader senare var värdet 3,8 μg/l och den gången informerades patienten åter av den första läkaren, som uppmanade honom att höra av sig till hösten för ny kontroll. Enligt Ivo var det först då, vid patientens besök hösten 2016, som läkaren tog initiativ till en utredning, enligt standardiserat vårdförlopp, som kunde fastställa diagnosen prostatacancer. 

Enligt Ivo har regionen inte planerat, lett och kontrollerat vårdcentralen på ett sätt som upprätthåller kravet på god vård enligt hälso- och sjukvårdslagen.

De två läkarna har, enligt Ivo, inte haft tillräcklig kompetens för att handlägga avvikande PSA-prov och inte följt gällande riktlinjer. Dessutom påpekar Ivo att vårdcentralen haft en otydlig rutin för handläggning av administrativa arbetsuppgifter vid ledigheter och frånvaro samt att läkarna saknat förutsättningar att arbeta patientsäkert då arbetssituationen varit stressad.

Ivo noterar att vårdgivaren vidtagit åtgärder för att förhindra att något liknande händer igen.