Inspektionen för vård och omsorg kritiserar ett universitetssjukhus för bristande omhändertagande i anslutning till att en patient sjuk i cancer fick besked om prognos. Patienten tog sitt liv på sjukhuset genom att hoppa ut genom fönstret i sitt rum.
Ärendet är ett klagomålsärende enligt patientsäkerhetslagen, där anmälaren anser att vården brast så tillvida att patienten först fick fel cancerdiagnos och operation försenades, att uppföljningen av sjukdomen brast samt att säkerheten på sjukhuset brast på så vis att patienten kunde ta sitt liv genom att fönstret gick att öppna.
Patienten diagnostiserades först med lågdifferentierat adenocarciom i magsäcken. Behandling med cytostatika inleddes. Tumören ökade dock i storlek. Operation skulle då göras skyndsamt men försenades av att patientens allmäntillstånd var dåligt. Efter operation, som gjordes fyra månader efter första diagnosen, visade vävnadsprov i stället stark misstanke om angiosarkom. Patienten remitterades till sarkomenhet för vidare handläggning.
När patienten senare, ungefär en månad efter besked om misstanke om nya diagnosen, informerades av läkare om att hans tillstånd försämrats tilldelades han enkelrum. Vid midnatt samma dag hittades patienten avliden utomhus.
En lex Maria-anmälan gjordes. I utredningen framkom att den personal som var i tjänst den aktuella dagen inte kände till vad som sagts i samtalet med läkaren. Det fanns heller ingen rutin för sådana samtal och för hur de ska följas upp.
Ivo skriver att hälso- och sjukvårdspersonalen själv har ansvar för hur arbetsuppgifter fullgörs men att vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten så att kravet på god vård upprätthålls, bland annat så att patientens behov av trygghet och säkerhet tillgodoses. Vårdgivaren kan styra verksamheten med processer och rutiner så att »rätt sak görs vid rätt tillfälle och på rätt sätt«, skriver Ivo och påpekar att det är vårdgivarens ansvar att säkerställa att personalen arbetar så.
Ivo konstaterar att vårdgivaren i det här fallet inte säkerställt att personalen tillgodosåg patientens behov av trygghet och säkerhet i anslutning till det svåra samtalet. Omhändertagandet i anslutning till beskedet om sjukdomsprognos var inte förenligt med kravet på god vård, skriver Ivo.
Ivo anser dock att den medicinska handläggningen var adekvat och förenlig med patientsäkerhetslagens krav på sakkunnig och omsorgsfull vård och att patientens tillstånd utreddes och behandlades så långt det var möjligt.
Ivo anser inte att det, trots den tragiska utgången, är olämpligt med öppningsbara fönster på en avdelning som det var fråga om i det aktuella fallet.
