Kvinnan sökte på vårdcentral och närakut flera gånger för illamående, yrsel och långvariga kräkningar. Hon hade haft ångest till och från under de senaste åren, men nu också hjärtklappning. Vid ett första besök på närakuten rekommenderades hon att söka hjälp på vårdcentral nästa dag. Tre dagar senare ringde hon till vårdcentralen och beskrev sina symtom: magsmärtor, illamående, kräkningar, muntorrhet och hjärtklappning. Hon hade även panikångest. Vid ett besök påföljande dag träffade hon en sjuksköterska. Patienten kunde då inte äta och dricka riktigt samt hade smärtor i bröst och rygg när hon kräktes. Hon fick råd om vätskeersättning.

Dagen därpå sökte hon till närakuten. Enligt sin egen anmälan var hon då mycket svag. I patientjournalen framgår det att patienten sökte för kräkningar, illamående och smärtor i bröstkorgen samt att hon sedan tidigare hade haft en långvarig ångestproblematik. Patienten kördes i rullstol av anhöriga eftersom hon inte orkade stå själv, och hon var inte kapabel att själv svara på läkarens frågor. Inga blodprov togs, men ett EKG, och läkaren skrev remiss till vårdcentral för bedömning av patientens ångest. Läkaren ordinerade även läkemedel mot ångest och magbesvär.

Bara några timmar efter besöket på närakuten konstaterades på akutmottagningen att patienten hade ett omätbart högt blodsockervärde och en akut njursvikt. I journalen framgår också att patienten under de senaste veckorna hade haft ökad törst.

Läkaren på närakuten kritiseras av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, för att ha utfört en bristfällig undersökning av patienten eftersom de nytillkomna symtomen inte utreddes tillräckligt. Man anser att blodsockerprov och blodvärde borde ha tagits på patienten.

Den kritiserade läkaren skriver själv att han konsulterade en annan läkare, men någon dokumentation om detta finns inte i patientjournalen. Läkaren skriver också att han inför sin tjänstgöring på närakuten fått veta att endast snabba bedömningar skulle göras där och att senare utredning och uppföljning skulle göras på vårdcentralen.

Ivo kritiserar även vårdgivaren för att inte ha säkerställt en sakkunnig och omsorgsfull vård för patienten, och menar att en bättre kartläggning av kvinnans sjukdomshistoria hade kunnat ge en bättre diagnos. Trots det korta händelseförloppet på sex dagar anser man att patienten utsattes för en risk genom handläggningen på vårdcentralen och närakuten på grund av den obehandlade diabetes typ 1.

Man konstaterar i beslutet att vårdgivaren kan behöva förtydliga arbetssättet vid handledning av läkare som ännu inte har specialistkompetens. Ivo menar också att en ordentlig anamnes och relevant handläggning vid patientens tidigare kontakter med närakuten och vårdcentralen sannolikt hade lett till att diagnosen diabetes typ 1 hade kunnat ställas tidigare. Det konstateras också att det är vårdgivarens ansvar att ge hälso- och sjukvårdspersonal förutsättningar att kunna arbeta på ett patientsäkert sätt.

Ivo kan komma att följa upp vilka åtgärder regionen har vidtagit eller planerar att vidta.