Efter en olycka sökte sexåringen och dennes förälder vård vid ett sjukhus i Mellansverige.
Vid första besökstillfället noterade läkaren ett blåmärke över knäskålen och patienten skrevs ut med en gipsskena efter att röntgen inte visat några skelettskador i knäet eller handen.
Vid återbesöket gipsades sexåringen om och fick åka hem med en gipsskena.
Vid ett tredje besök, när gipset skulle tas bort kunde inte patienten stödja sig eller gå på ena benet. När läkarna gav hen kryckor att gå med skrek sexåringen av smärta när hen försökte röra på sig.
Läkaren hävdade att barnet hade utvecklat en rörelsefobi.
När föräldrarna slutligen vänt sig till en fysioterapeut för att få hjälp skickades de vidare till en vårdcentral där hela benet röntgades. Där upptäcktes en fraktur på lårbenshalsen och barnet blev opererad.
Efter att Ivo utrett en anmälan från barnets föräldrar så konstaterades det att sexåringen inte fått tillräckligt god vård i alla led. Att barnets bästa inte till fullo har beaktats, vilket är vårdgivarens skyldighet.
Bristen på rätt och god vård orsakade en fördröjd diagnos vilket i sin tur ledde till ökat lidande för patienten.
»Ett barn som inte vill belasta eller använda en extremitet ska alltid tas på allvar och underliggande skada eller sjukdom ska uteslutas. Det är känt att barn kan ha svårt att lokalisera smärta, bland annat är det inte ovanligt att smärta som orsakas av besvär från höften kan förläggas till knät. Ivo anser därför att när ett barn anger smärta i en extremitet ska en noggrann undersökning av hela extremiteten utföras«, skriver Ivo i sitt beslut.
Av yttrande från verksamhetschefen vid sjukhuset framkommer att den anmälda händelsen har tagits upp internt på kliniken och att man genomfört och kommer att genomföra utbildningsaktiviteter angående diagnostiken av traumatiska höft- och knäskador på barn.
Läs även:
Spädbarn flyttades sent – drabbades av cirkulatorisk kollaps
