Patienten sökte akut för plötsligt påkommen bröstsmärta som strålade från halsen, ner mot bröstkorgen och bak mot ryggen och behövde morfinliknande läkemedel för att bli smärtlindrad. Ivo skriver att »plötslig debut av stark smärta med tydligt beskriven smärtvandring tillsammans med kallsvettning och ångest ger en välgrundad misstanke om akut aortadissektion, vilket är ett livshotande akut tillstånd« och att det inte framgår att läkaren övervägde denna diagnos eller vidtog åtgärder för att utesluta allvarlig sjukdom.

Patientens sambo, som anmält fallet som ett klagomålsärende, har uppgett till Ivo att patienten åkte in akut för smärta som hon aldrig tidigare upplevt, att hon efter provtagning och EKG på sjukhuset skickades hem samt att patienten sagt att hon fått diagnosen bältros. Anmälaren hittade nästa dag sin sambo livlös i sängen och hon fördes i ambulans tillbaka till sjukhuset, där hon avled dagen därpå på grund av aortadissektion.

Enligt patientjournalen sökte patienten för akut smärta i hals, bröstkorg och rygg och hon upplevde en svettighetskänsla. I ambulansen behandlades hon med Oxycodone. Patienten hade en historik med panikångestsyndrom och rökte ibland. På akutmottagningen var patienten först stabil men fick efter några minuter kraftig obehagskänsla i hals, bröstkorg och rygg samt klåda och rodnad på huden. Läkaren undersökte patienten, som fick smärtstillande (Ketogan) och lugnande (Atarax) läkemedel. Efter några minuter klingade symtomen av. Blodprov, EKG och blodtryck befanns normala. Enligt journalen hade patienten inga tecken på bältros. Patientens symtom tolkades som panikångest, och hon skrevs ut med lugnande medicin. Dagen efter återkom patienten i ambulans efter hjärtstopp i hemmet, och aortadissektion konstaterades efter utredning. Patienten avled ett dygn senare.

Läkaren skriver i ett yttrande att patienten hade obehagskänslor i form av oro och skakningar i armar och ben, men ingen bröstsmärta. Ivo finner det dock rimligt att läkaren upplevt patienten smärtpåverkad eftersom han ordinerat starka smärtstillande läkemedel. Ivo påpekar också att »plötslig debut av smärta, svettning och oro kan ses vid panikångest men att den beskrivna smärtvandringen är typisk vid aortadissektion«.

Ivo bedömer därför att patienten rimligen har varit uttalat smärtpåverkad samt att även läkaren gjorde den bedömningen på grund av ordinationen av Ketogan, ett morfinliknande preparat som används vid svåra smärtor. Ivo anser också att patientens symtom rimligen borde ha fått läkaren att överväga diagnosen aortadissektion. Ivo anser därför att läkaren inte har utfört sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, enligt  6 kap. 1§ patientsäkerhetslagen.

Ivo tillägger också att synpunkter som inkommit från läkaren inte ändrar Ivos ställningstagande. Ivo konstaterar bland annat att »… endast en mindre andel av patienter med aortadissektion har stegrat troponin och EKG-förändringar alternativt påverkad njurfunktion. För att hjärt- eller njurfunktionen ska påverkas måste dissektionen ha nått fram till kranskärlen respektive njurartärerna.« Ivo konstaterar också att det inte är möjligt att utesluta aortadissektion med hjälp av EKG, blodprov, puls och blodtryck: »Avvikande värden kan i vissa fall tala för dissektion, men normala värden kan inte utesluta dissektion.«