Patienten vårdades enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, men när en ny läkare tog över behandlingsansvaret valde hen att avsluta tvångsvården – utan att vare sig träffa eller prata med patienten. Dagen efter att tvångsvården hade avslutats gav sig patienten ut på en promenad under en permission, men återvände inte vid den tid man kommit överens om. Läkaren ringde utan att komma fram till patienten och kontaktade även en anhörig. Av journalen framgår att patienten därpå skrevs ut från avdelningen. Personalen blev dock orolig då vad som tolkades som ett avskedsbrev hittades i samband med städning av patientens rum, men den ansvariga läkaren ville inte efterlysa patienten med hjälp av polis.
Det gjorde i stället patientens anhöriga, som kort därefter fick beskedet att patienten hade tagit sitt liv.
När Ivo utredde de anhörigas klagomål kunde myndigheten konstatera att läkaren brustit i sin yrkesutövning då läkaren avslutade tvångsvården utan att träffa patienten.
Enligt patientjournalen hade patienten varit inskriven för psykiatrisk heldygnsvård tidigare och försökt ta sitt liv på avdelningen. Patienten bedömdes då vara i behov av tvångsvård på grund av en allvarlig psykisk störning, instabilitet »samt att hen i princip motsatte sig den farmakologiska behandlingen«, enligt Ivos beslut.
Därtill anser Ivo att ytterligare åtgärder borde ha vidtagits i samband med att patienten avvek under permissionen. Ivo kritiserar att polisen inte kontaktades när patienten inte kunde hittas samt »finner det anmärkningsvärt att man i stället valde att skriva ut patienten från den slutna vården«, enligt beslutet.
Samtidigt bedömer Ivo att kritik i detta fall inte ska riktas mot enbart läkaren, eftersom flera personer var involverade i händelseförloppet.
De anhörigas klagomål har även handlat om deras möjlighet att medverka i vård och behandling. På den punkten finner inte Ivo några brister hos vårdgivaren.
Slutsatsen blir att vårdgivaren ska beakta Ivos beslut i sitt systematiska patientsäkerhetsarbete samt att »Ivo avslutar ärendet men kan komma att följa upp vilka eventuella åtgärder som vårdgivaren har genomfört med anledning av de identifierade bristerna«.
Den ansvariga läkaren själv har uppgett att hen inte bedömde att det fanns tillräckliga skäl för att ansöka om fortsatt tvångsvård, baserat på bland annat en överläkares journalanteckningar den föregående veckan.