Ingen vet ju något om döden. Man vet alltså inte heller, om den inte till äventyrs är det högsta av allt gott för människorna, men man fruktar den, som om man säkert visste, att den är det största av allt ont. Orden är tillskrivna Sokrates, men kunde lika gärna vara hämtade från den engelske författaren Julian Barnes nyutkomna memoarer »Nothing to be Frightened of.« Minnen från författarens liv varvas här med reflektioner över vad framtiden har i beredskap: Vi lever, vi dör, vi blir ihågkomna, vi glöms. Kanske inte omedelbart, men efter hand. Vi kommer ihåg våra föräldrar från större delen av deras liv, våra mor- och farföräldrar från deras sista tredjedel, tidigare anförvanter knappast alls. När vänner går bort, är det kanske inte främst vännerna man förlorar, men minnet av vänskaperna. Författaren har själv hunnit bli en bit över de sextio. Han räknar kallt med att vara död inom de närmaste femton åren. Det är inte mycket att göra åt den saken.

Den anglosachsiskt skolade Barnes knyter an sina erfarenheter av dödsfallen i familjen till klassiska referenser och aktuell vetenskap. I Oxford läste han Montaigne. Han finner att det är hos denne författare som det moderna tänkandet kring döden tar sin början. »Philosopher, c’est apprendre à mourir.« Att vara filosof är att lära sig att dö. Det moderna förresten? Montaigne citerade Cicero, som i sin tur också refererade till Sokrates. På Montaignes tid var det ovanligt att bli gammal – nu anser vi det vara närmast en rättighet, åtminstone här i Västerlandet. Förr var döden, inte minst barnadödligheten, en ständigt närvarande realitet. Barnes skriver ironiskt att eftersom döden i dag verkar så avlägsen har det nästan blivit smaklöst att beröra ämnet (»ungefär som löständer och fotvård«). Den tidigare motsättningen liv kontra död har i stället blivit åldrande och sjukdom kontra död. Barnes vill varna för en tilltagande övermedikalisering av döendet. Han berättar om sin svenske vän K, som viskat i örat på en gemensam sängliggande cancersjuk bekant: »It´s time to let go …«
Barnes ger inga entydiga svar på vad som är att vänta vid livets slut, skeptiker och agnostiker som han är. Inte heller ges besked om det »rätta« förhållningssättet. Handlar det kanske snarare om en rädsla för döendet än för själva döden? Barnes inser att de levande måste ge plats för kommande generationer, alltså lätt att bli sentimental. Själv känner han sig mest ambivalent och motsägelsefull. Även stoicismen får sig en känga. Ingen kan ju förutse sina reaktioner den dag det är dags (det kunde inte ens den annars så samlade Goethe). Jag vill återknyta till Sokrates, som tröstade sin omgivning med att om nu alla förnimmelser kommer att upphöra som i en drömlös sömn, så är ju döden faktiskt en enorm vinning. Hans sista ord ska ha varit: »Kriton, vi är skyldiga att offra Asklepios en tupp!« (»Faidon«, Platon, Skrifter I, Doxa, Lund, 1984).

Boken är välskriven och lättillgänglig. Den ger många infallsvinklar och perspektiv på en svår problematik. Den kan därför med fördel rekommenderas till läkare och vårdpersonal med flera tillsammans med böcker som Lars Erik Böttiger & Jörgen Nordenströms antologi »Å herregud, mitt i semestern« (Karolinska University Press, 1999) och Carl-Henning Wijkmarks roman »Stundande natten« (Norstedts, 2007).