Försäkringskassans (FK) hantering av läkarintyget i sjukskrivningsprocessen har sedan 1990-talet förändrats påtagligt. Det har blivit vanligt att behandlande läkares intygade sjukdomsdia­gnoser och bedömning av arbetsförmåga ifrågasätts, ofta på nyckfulla och obegripliga sätt. I debattartiklar och reportage har många läkare uttryckt ilska, irritation och förtvivlan över detta. Dessa uttryck viftas oftast bort, förminskas eller tigs ihjäl som om de vore hjärn­spöken. Därför är det glädjande att professorn i offentlig rätt, Lotta Vahlne Westerhäll, tillsammans med vetenskapsteoretikern Steffan Thorpenberg och jur kand Magnus Jonasson publicerat en viktig vetenskaplig studie som klargör den försäkringsadministrativa bakgrunden till läkares erfarenheter av oförutsägbar FK-hantering av intygade omdömen.

Författarna har studerat läkarintygets roll i sjukförsäkringsprocessen genom att undersöka dess styrningseffekter, dess legitimitetsskapande effekt i försäkringssystemet och dess funktion som bevismedel för nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. De finner att läkarintygets funktion sedan 1990-talet närmast totalt förändrats. Från att på 1950-talet vara ett stöd för patienten, har det förvandlats till ett av FK:s utredningsverktyg. Det har att göra med att sjukförsäkringens mål sedan 1990-talet förvandlats från fördelnings- till styrpolitiska. Det ursprungliga fördelningspolitiska målet var att försäkra alla medborgare från risken för misär på grund av ekonomiskt bortfall vid sjukdom, oavsett om den försäkrade genom kroniska sjukdomar eller handikapp var ett »högriskfall« som i privata försäkringar skulle betinga en högre försäkringspremie.
Den numera styrpolitiska inriktningen av sjukförsäkringen har effektivitet, det vill säga kostnadsminskning genom resultatstyrning, som främsta mål. Studien visar hur denna inriktning förverkligats genom en stark centralisering av myndigheten. Från detta centrum kommer bindande instruktioner och råd i ett så stort och svåröverskådligt utflöde att det lett till otydlighet. Oskärpan är negativ ur rättssäkerhetssynpunkt, men värre för denna är förhållandet att myndigheten själv genom de bindande råden och anvisningarna såväl utformar som tillämpar sina egna normer. Genomgående i studien påvisar författarna att de styrpolitiska målen lett till många avsteg från normala rättssäkerhetsprinciper.
Ett allvarligt sådant avsteg har direkt och avgörande betydelse för de behandlande läkarnas upplevelse av nyckfullhet vid hanteringen av läkarintyg. Centralt för rätten till sjukpenning eller sjukersättning är nämligen alltjämt att arbetsförmågan ska vara nedsatt på grund av sjukdom. Det är begreppet arbetsoförmågas koppling till begreppet sjukdom som ska styrkas också i den förändrade sjukförsäkringsprocessen.
Även om det inom den medicinska yrkeskåren inte finns någon absolut enighet om dessa begrepps innehåll, råder dock inom vissa gränser en gemensam professionell uppfattning om vad de innebär. Författarna visar övertygande hur det rättsliga sjukdomsbegreppet genom FK:s förändrade regler gradvis tömts på denna läkarkårs gemensamma medicinskt begreppsliga kärna. Därför har också det rättsliga arbets­oförmågebegreppet förlorat sin medicinska koppling. Det har blivit tomt.
Trots detta, menar författarna, »använder man i den försäkringsadminist­rativa argumentationen begreppet arbetsoförmåga som om det stod för något högst påtagligt, nämligen ett in­arbetat och väldefinierat medicinskt begrepp. Härvid erhålls en legitimerande effekt. För att erhålla en sådan är det nödvändigt att kunna hänvisa till ett läkarintyg. Utan läkarintyget och läkarens medicinska bedömningar skulle denna effekt inte kunna uppnås«. Genom denna brist på bestämt innehåll kan de rättsliga begreppen arbetsoförmåga och sjukdom »fyllas med det innehåll som man från politiskt eller byråkratiskt håll vill ge det.« Författarna menar att detta är vanskligt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det är lätt att instämma. Men är det inte högst paradoxalt att dessa medicinskt tomma rättsliga begrepp, som ligger bakom den nyckfullhet som drabbar så många läkarintygade omdömen, i FK:s retorik legitimeras med hänvisning till just läkarintyg? Är inte detta orimligt och urholkar det inte läkar­kårens trovärdighet? Är det inte därför en viktig facklig fråga att sätta stopp för denna manipulation av ett av läkar­kårens viktigaste begrepp? Läs boken och avgör själv.