I början av Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm ligger en röd fyravåningsbyggnad i barockstil, som kallas von der Lindeska huset, uppkallat efter köpmannen Erik von der Linde som lät bygga det år 1630. Man lägger märke till huset, därför att det sticker upp två kanonrör från gatan på bägge sidorna om porten. Men betydligt märkvärdigare med detta hus är det som utspelade sig högst upp en vinternatt år 1650.
En man, 54 år fyllda, låg döende i lunginflammation. Till hans bädd kom en holländsk läkare vid namn Wullens för att göra åderlåtning. Men patienten vägrade. Han betraktade doktorn som en bedragare.
Patienten var René Descartes, som inbjudits av drottning Kristina att undervisa henne i filosofi klockan fem varje morgon på Stockholm slott. Scenen utspelade sig i den franske ambassadören Pierre Chanuts bostad. Det var Chanut som förmedlade drottningens inbjudan. Men det var också han som smittade ner Descartes med influensa, som sedan utvecklades till lunginflammation.
Descartes tvivlade på åderlåtningen, precis som han tvivlade på nästan allt, utom en sak, nämligen att han existerade (Je pense, donc je suis). Det var Descartes som gjorde upp med de gamla trossatserna, inklusive åderlåtning, som hade varit förhärskande i Europa sedan antiken. Dr Wullens hörde till den gamla skolan och hade satt sig emot Descartes redan i Holland, vilket denne inte hade glömt. Descartes hade ju verkat i Holland i 20 år .
Till slut kapitulerade Descartes, och han åderläts tre gånger. Men det blev ingen förbättring. Han började rossla, andas oregelbundet och spotta svarta loskor innan han till slut gav upp andan.
Den franske ambassadören Pierre Chanut kom i beråd. Han var ju delvis skyldig till att Descartes flyttade till detta kalla land med is och björnar. För det första måste han meddela världen. Han skrev därför en rad brev till ledande personer på kontinenten, såsom prinsessan Elisabet av Böhmen, den förra franska utrikesministern osv. För det andra var Chanut tvungen att ordna med begravningen. Drottning Kristina ville att Descartes skulle begravas i Riddarholmskyrkan tillsammans med kungahusets döda. Men det var en komplikation i och med att Descartes var katolik. Ambassadören motsatte sig därför en begravning i en av de främsta symbolerna för lutheranismen i Sverige.
I stället fraktades kistan till en kyrkogård vid utkanten av Stockholm, nämligen Adolf Fredriks kyrkogård. Denna begravningsplats användes mest för döda hittebarn, eftersom barnhuset låg i närheten.
Sexton år senare, 1666, öppnades graven och Descartes’ lik grävdes upp. Den nye franske ambassadören Terlon, en lojal tjänare till Ludvig XIV, var en trogen katolik. Han hade också en fäbless för reliker och intresserade sig mer för Descartes’ kvarlevor än för hans läror. Uppgrävningen skedde under inspektion av en kontingent svenska soldater under ledning av kapten Isaak Planström. Kroppen hade till stor del förmultnat, varför benen kunde placeras i en liten kopparkista. Hela proceduren föreföll ha förlöpt komplikationsfritt. Ambassadören var dock orolig att kistan skulle kunna rövas bort på vägen till Frankrike, då cartesianismen hade vuxit starkt i Europa sedan filosofens död.
Kistan kom dock fram, och Descartes begravdes på nytt i Sainte Genevièvekyrkan i Paris.
Men inte heller där fick den store tänkaren vila i fred. Under den franska revolutionen plundrades kyrkorna. En man vid namn Lenoir tog som sin uppgift att ta hand om berömda mäns gravar och upprättade ett nationalmonument med berömda personer. Detta godkändes av revolutionsregimen. Efter Napoleons fall och återinförandet av monarkin stängdes dock museet, och Descartes’ kvarlevor fördes till Saint-Germain-des-Prés, där de fortfarande finns.
Men när kistan öppnades ånyo år 1821 under överinseende av franska akademin gjordes en förfärlig upptäckt: Kraniet fattades!
Jöns Jacob Berzelius, som var i Paris vid den tiden, fick höra talas om detta. Tillbaka i Stockholm såg han en notis i Aftonbladet om att Descartes’ kranium hade auktionerats ut efter professor Sparrmans dödsbo. Anders Sparrman var Linnélärjungen som seglade med James Cook runt jorden. Men professorn var också Berzelius’ företrädare. Berzelius tog omedelbart kontakt med auktionsfirman och köpte kraniet för 17 eller 18 riksdaler, den summa som det hade bjudits ut för. Kraniet kunde sedan återbördas till Frankrike och Berzelius harangeras av den franska akademin.
Hur kraniet kom att kvarstanna i Stockholm ska inte avslöjas. Inte heller bevisen för att det verkligen var Descartes’ kranium. Om denna spännande detektivhistoria får man läsa mer i Russell Shortos bok.
Lika intressant är dock alla utvikningar om hur Descartes’ rationalism och skeptiska ifrågasättande lade grunden till upplysningen i lika hög grad som den engelska empirismen. Berzelius var en av våra främsta vetenskapsmän i upplysningstidens anda. Att just han återbördade Descartes’ kranium till Frankrike var en händelse som såg ut som en tanke.
Filosofen René Descartes dog en vinternatt 1650 …
… i huset som i dag har nummer 68 på Västerlånggatan i Stockholm.
Han begravdes, i flera omgångar genom seklerna, men kraniet kom inte till rätta förrän på 1820-talet.
De dagliga audienserna hos drottning Kristina i svinottan på Stockholms slott medförde att filosofen Descartes …
… fick en förtidig grav i Sainte Geneviève-kyrkan i Paris.
Helgedomen plundrades under franska revolutionen , men om det var i samband med den händelsen som den store tänkarens skalle kom bort eller vid något annat tillfälle får man veta efter att ha läst boken »Descartes bones« av Russell Shorto.
