Carl Lindgren och Frank Lindblad, två välrenommerade forskare med lång klinisk erfarenhet, har tillsammans skrivit en debattbok, där de redovisar den kunskap som finns om barns och ungdomars hälsa och ställer den i relation till kulturella och samhälleliga faktorer. Främst uppehåller sig författarna vid den psykiska hälsan. Summariskt sammanfattas de studier som finns från senare år och som tycks peka på ett försämrat hälsoläge främst bland ungdomar. Författarna problematiserar detta och har ambitionen att flytta fokus från ett traditionellt individperspektiv till ett mer samhällsorienterat för att på det sättet bättre förstå vad det hela handlar om.

I bokens andra del identifieras så åtta samhällssjukdomar: ohälsans nollvision, hälsomani, stresspanik, välfärdsapati, individfixering, våldsbulimi, skoltrötthet och arbetslivskollaps. Författarna beskriver en ond cirkel, där stigande välfärd också medfört ökande och efter hand alltmer orealistiska krav på ett perfekt liv, där minsta tecken på motstånd och svårigheter uppfattas som oönskade eller till och med som kränkningar och där den frustration som då inträder snabbt kläs i sjukdomstermer.
Skolan får hård kritik. Men det finns i boken också en kritik mot hälso- och sjukvården, som har en benägenhet att spela med i och legitimera detta sjukdomstänkande. Genom att formulera orealistiska hälsomål och genom att enögt diagnostisera och sjukförklara individer, utan att se det sociala och kulturella sammanhang i vilket symtombilderna uppträder, gör vi oss själva till en del av problemet.

Det är en välskriven och intressant bok som väcker många frågor, just som det ska vara med en debattbok. De invändningar jag möjligen har är att penseldragen ibland blir lite väl grova. När författarna till exempel beskriver de jämförande studier WHO genomfört lyfter de fram de resultat som talar till de svenska ungdomarnas nackdel – utan att peka på att det finns andra resultat från samma studier som ger en väsentligt mer positiv bild av barns och ungdomars hälsa i Sverige.

Och beskrivningen av de åtta samhällssjukdomarna är visserligen både tänkvärd och retoriskt effektiv – men en och annan samhällsvetare kan säkert bli betänksam och undra vad doktorerna håller på med. Medicinare har ju som bekant reagerat med viss skärpa, när samhällsvetare kritiserat vårt sätt att diagnostisera individer – till exempel i debatten om de neuropsykiatriska dia­gnoserna. Så Lindblad & Lindgren får väl bereda sig på motsvarande reflexmässiga reaktion när man nu ger sig på att diagnostisera samhällsfenomen.
Men personligen välkomnar jag en sådan diskussion, och jag är glad att författarna så oförskräckt gett sig in i den. Det är viktigt att vi medicinare och samhällsvetare av olika slag kan mötas i ett konstruktivt samtal om hälsan och dess betingelser utifrån ett både individcentrerat, samhällsorienterat och kulturellt perspektiv. Det slår mig inte minst när jag läser bokens slutkapitel, som fått rubriken »Vägen framåt«. Det kraftfulla måleriet från tidigare kapitel har här förbytts i ett mer ödmjukt trevande. Så många konkreta lösningar presenteras inte. Här krävs verkligen fortsatt dialog!
»Välfärdslandets gåta« är en viktig bok. Den är värd många läsare och fler uppfriskande diskussioner!