Ulla Bergholm, den disputerade och skickliga kirurgen, drabbades av en invalidiserande sjukdom som hon i egenskap av aktiv läkare inte kunde erkänna. Från att ha varit en högpresterande kirurg hamnar hon aningslöst i en sjukroll utan att förstå. Jag känner inte till någon annan svensk läkare som så informativt berättat hur illa man mår som patient, när man hamnar fel.
Mitt i karriären, med eget operationsteam, blev hon en dag påkörd bak­ifrån av ett gäng unga killar. Hon uppsökte inte sjukhus, hon var ju läkare och kunde bedöma sin skada. Det rörde sig inte om »doctor’s delay« utan om övertygelse i hennes kretsar att sådan skada inte förorsakar bestående symtom eller, om så skulle vara fallet, att symtomen ska arbetas bort. Läkaren fortsatte alltså att arbeta trots sina symtom efter olyckan. Först försvann en sjuksköterska från hennes team, sedan den andra. Hon försökte med andra arbetsuppgifter, misslyckades men gav inte upp. Så småningom kom sjukdomen ifatt henne med full styrka. Hon företedde då den symtomatologi som vi finner vid ett whiplash­relaterat syndrom.
Vid detta syndrom står en praktiskt taget oavbruten smärta i förgrunden. Andra symtom adderas, ibland perifera och ibland utan anknytning till just den skadade nacken. Tidigt i förloppet kommer det som Ulla Bergholm kallar »dimman«, det vill säga kognitiva symtom som är obligata vid denna sjukdom. Ett år efter skadan är hon drabbad av »fullständigt kaos« med total utslagning från arbetslivet som följd. Hon opereras i nacken, det skadade området stabiliseras, och hon blir så småningom allt bättre och börjar sakta hitta sig själv. Då kan hon börja skriva boken om den sjukdom som hon inte trodde fanns.

Boken är välskriven och lättillgänglig. Författaren fogar till handlingen kommentarer om sjukdomsupplevelser och berättar hur hon blir bedömd och behandlad. Det blir en kritisk granskning av oförstående kolleger, försäkringsbolag och försäkringskassa. Märkligt men vanligt förekommande också i andra fall är benägenheten att gå över gränsen vad beträffar förståelse av sjukdomssymtom för att släppa loss kränkande omdömen. Här finns en rad exempel på vardagligt dåligt beteende hos för henne relevanta personer och instanser. Några exempel: Efter en skada tenderar den drabbade att bli en fiende och inte en klient för försäkringsbranschen. Skadetabellen den var med om att utveckla används inte enligt anvisningarna. Diagnosskalorna används inte så som manualerna föreslår. Påfallande ofta hamnar ärendet i domstol, vilket egentligen är märkligt, när ärendet är rent medicinskt.
Bokens golvperspektiv på hur det kan gå för en patient med obekväm sjukdom borde göra den intressant för var och en inom sjukvården. Framför allt borde boken vara en lärobok inom det försäkringsmedicinska området. Här rör det sig om kritik som sällan förs fram. Den hjälp och förståelse som erbjuds patienten i sjukvården förvägras ofta just den trafikskadade. Låt oss få en debatt om det.