Goda möten mellan läkare och patient kräver kompetens, öppenhet, eftertanke, självkritik, och fördomsfri attityd. »Ibland får jag för mig att jag inte har fördomar. Vilken fördom!« Så skriver Emmanuel Ezra i sin läsvärda bok om människors möten.
En av hans drivkrafter för att tänka djupt kring möten kan ha varit att han med sin bland urskandinaver ovanliga apparition mött fördomsfulla medmänniskor, både som barn, privat och i arbetet. Om sådana situationer berättar han tankeväckande, kärnfriskt och humoristiskt.
Emmanuel Ezra återkommer gärna till undertext och djup i samtalen. Läsningen påminner mig att tänka mer, inte på hur patienter och läkare är och gör, utan på hur jag själv är och hur jag möter and­ra. Boken är ingen vetenskaplig studie om patient–läkarmöten, utan en medryckande, personlig och livfull berättelse om författarens egna erfarenheter. Han ställer sina tankar mot många andra författares reflektioner. Hänvisningar görs till Aaron Antonovsky, Martin Buber, Daniel Goleman, Thomas Merton med flera. Med målande fallbeskrivningar belyses begrepp som meningsfullhet, Du och Det, social intelligens, närvaro, mänsklig blick, yta och djup. Ofta förekommande, nötta ord får gestalt och blir praktiskt användbara.
Boken är genomgående lättläst med korta meningar och livfulla berättelser. Framgång varvas med generöst återgivna egna misslyckanden. Ambitionen att utveckla innehållet i människors möten blir trovärdigare genom författarens strävan att förstå egna misslyckade kontakter.
Texten är extra värdefull för allmänläkare. Emmanuel är kirurg och illu­strerar med sin text det omdömesgilla i att ha synpunkter på möten med patienter inom ramen för den egna specialiteten. Han och hans kollegor misslyckas vid ett tillfälle att finna förklaringar till en äldre kvinnas symtom,
illamående, orkeslöshet och viktned­gång. De hade lagt ner stor kraft på att leta orsaker utan att kunna hjälpa henne: »När hon började må ännu sämre kom vi i samråd med henne fram till att vi skulle operera.«

Multisjuka personer är inte alltid lätta att hjälpa. Allmänläkare möter dagligen många patienter som känner sig sjuka fastän inga betydelsefulla, bio­medicinskt begripliga avvikelser går att påvisa. I vår praktik är förmågan att skapa goda möten med i synnerhet friska, upplevt sjuka, särskilt betydelsefull. De får oss att känna oss hjälplösa, okunniga, maktlösa. Halvhjärtade, ­manipulativa åtgärder i avsikt att av­sluta misslyckade möten känns aldrig bra. Sådana flyktstrategier ökar patienters odlade oro för sjukdom och ger näring åt deras föreställningar om sig själva som sjuka.
Emmanuel Ezras tänkvärda, välskrivna berättelser ger hopp om att också unga allmänmedicinare, vad det lider, kommer att kunna publicera underhållande, sakliga och meningsfulla läroböcker om konsten att möta friska, upplevt sjuka patienter. För vår egen hälsa och arbetstrivsel behöver vi allmänläkare mer kunskap om hur vi förhåller oss framgångsrikt till dem som döljer existentiella frågor med kroppsliga krämpor. Sådan kunskap kan hjälpa oss att ge människor stöd att hitta tillbaka till sig själva, återta ansvar och utforma sina liv utan tärande sjukdomsupplevelser.
I boken lyfts djupet i samtalet fram, undertexten i patientens försök att bli sedd, bådas strävan att skapa blickkontakt i mötet och göra sig förstådda. »Att värdera och döma ut en människa efter vårt första intryck … är som att (tro) … att tidningarnas löpsedlar ger oss hela sanningen.«


Det goda mötet. 222 sidor. Författare: Emmanuel Ezra. Förlag: Norstedts; 2010. ISBN 978-91-1-302427-1.



Hårt prov. En frisk patient som upplever sig vara sjuk sätter läkarens kliniska blick på hårt prov. Illustration: Jessica Romberg