Det har blivit något av en tradition: i början av året kommer i brevlådan en inbjudan till »rekmässa« i Malmö. Samtidigt bifogas årets upplaga av boken »Bakgrundsmaterial till Skånelistans rekommendationer«, en publikation som går igenom de läkemedel som rekommenderas av Läkemedelsrådet i Region Skåne. Alla som kan tänkas ha nytta av boken bjuds in till mässan.
Traditionen att arrangera seminarier och kortföredrag samtidigt som boken kommer ut ger ett utmärkt tillfälle för förskrivarna att diskutera val av preparat med bokens utgivare. Innehållet uppdateras från år till år, och delar av texterna skrivs om. Årets upplaga av boken om läkemedelslistan är den elfte i ordningen. Enligt förordet vill »… Läkemedelsrådet i Region Skåne och dess terapigrupper genom boken göra aktuell forskning och kliniska erfarenheter kring läkemedelsbehandling lättillgängliga för Skånes förskrivare«.

I de tio första upplagorna ­dominerades Läkemedels­rådets arbete, liksom debatten om läkemedelsanvändning och -ekonomi, av basläkemedel för folksjukdomar. I nuvarande upplaga diskuteras även vissa specialistläkemedel och de höga kostnader som dessa preparat representerar. Alla de tankar och rekommendationer som ligger till grund för läkemedelslistan kan också läsas på webbplatsen ‹www.skane.se/lakemeeedelsradet/skanelistan›. Den som vill kan dessutom ladda ner boken för utskrift på papper.

Skånes gemensamma lista över rekommenderade läkemedel är baserad på de slutsatser som de länsövergripande terapigrupperna kommit fram till. Urvalskriterierna för rekommendationerna är i första hand medicinsk dokumentation och beprövad erfarenhet.
Jag som allmänläkare tycker att det finns mycket matnyttigt att hämta i boken. I våra dagar när i princip allt finns att hämta hem från Internet känns det extra viktigt att ta del av rekommendationer sammanställda av kollegor som suttit ner och tänkt till om lokala traditioner.
Bra är även att boken ger upplysning om vilka författare som har skrivit respektive kapitel, och att redaktörerna kompletterar med e-postadresser där författarna kan nås av kollegor som eventuellt vill fråga eller diskutera något. Det är förtjänstfullt med ett ordentligt register, och ett sådant finns också i boken, även om jag saknar en uppräkning av de rekommenderade preparaten och substansnamnen. Varför är det bara diagnoser som räknas upp?

Inget avsnitt i boken känns för långt, vilket är bra för användaren. Det finns ju annars så mycket information på nätet och i »Läkemedelsboken«, som Apoteket AB ger ut. »Bakgrundsmaterial till Skånelistans rekommendationer« är i första hand en viktig sammanfattning av vad man tyckt lokalt i fråga om val av läkemedel. Jag känner inte till hur andra regioner har utformat sina läkemedelslistor men tror heller inte att jag som allmänläkare på en lokal vårdcentral skulle ha nytta av att sätta mig in i hur man resonerar i andra delar av landet. De nationella riktlinjerna bör jag förstås känna till, men med tanke på mitt nuvarande uppdrag är det viktigast att jag är informerad om vilka de regionala riktlinjerna är. »Bakgrundsmaterial till Skånelistans rekommendationer« förmedlar den informationen på ett utmärkt sätt, och jag rekommenderar boken varmt till alla intresserade.