»Merchants of doubt« handlar om hur några vetenskapsmän genom att skapa förvirring försenat åtgärder inom så pass olika områden som rökning och global uppvärmning. Dessa vetenskapsmän är »merchants of doubt«. Ofta rör det sig om samma personer. De har satt i system att sprida tvivel och fördröja att staten griper in och reglerar. 
Trots att ämnet är viktigt och intressant så är boken besvärlig att läsa. Du lägger dig inte i sängen och kopplar av med den. Utan uppehåll matas läsaren med nya fakta: Bara fotnoterna upptar 60 sidor! Och ett flertal kontroversiella ämnen analyseras: försurning, DDT, asbest, stjärnornas krig, freoner osv.

Varför har dessa vetenskapsmän systematiskt motarbetat vetenskapliga fakta? Författarna – Naomi Oreskes, professor i vetenskapshistoria, och Erik M Conway – tror att orsaken är en skräck för det dåtida sovjetiska samhället. De politiskt konservativa vetenskapsmännen var rädda för statliga, allomfattande regleringar. De såg på miljövänner som »gröna utanpå men röda inuti«. 
Den amerikanske fysikern Frederick Seitz var med och utvecklade atombomben; han var även chef för USA:s vetenskapsakademi och en högt aktad forskare. Men de sista åren av sin karriär arbetade han för tobaksföretaget R J Reynolds. I slutet av 1970-talet och flera år framåt såg han till att det kom miljontals dollar till forskning som ifrågasatte rökningens skadlighet och till forskare som var beredda att försvara denna i en rättslig process.
En av USA:s mest framgångsrika pr-firmor lade fast strategin: Vetenskapsmännen skulle skapa ovisshet, och industrin skulle finansiera ännu mer forskning som ifrågasatte vetenskapligt belagda fakta. Kunskapen om att rökning var farlig hade funnits länge. På 1930-talet hade tyska vetenskapsmän visat att rökning leder till lungcancer, och den nazistiska regeringen initierade antirökkampanjer. 1986 hade USA:s motsvarighet till Socialstyrelsen uttalat att även passiv rökning var skadlig. Men tobaksföretagen arbetade metodiskt. De lyckades påverka medierna och skapa intryck av att de bevisade farorna var överdrivna och till och med osanna.
Och vad gjorde journalisterna? De gick direkt i fällan. Naomi Oreskes och Erik M Conway är mycket kritiska mot medierna. Journalisterna gör inte sin hemläxa. Forskningen upprätthåller den vetenskapliga standarden och objektiviteten genom »peer review«. Det betyder att ett antal oberoende forskare inom samma ämnesområde granskar och godkänner forskningen. Journalisterna borde ha reagerat när plötsligt en eller några vetenskapsmän ifrågasatte det som tusentals andra hade nagelfarit. De borde ha undersökt vilka dessa kritiker var eller vems ärenden de gick. Nu dröjde det ända till 2006 innan en federal domare fastslog att tobaksindustrin använt sig av en brottslig strategi.  
En orsak till att medierna gav så pass stort utrymme till dessa vetenskapsmän är »The fairness doctrine«. Denna utvecklades i USA 1949 i samband med televisionens uppsving. Tiden i etern ansågs vara en knapp resurs. Åsikter om kontroversiella ämnen som var av allmänintresse skulle få likvärdig exponering i medierna. Vetenskapsmännen som arbetade åt tobaksindustrin visste att nikotin var tillvänjande och röken cancerogen. Men på grund av den »balanserade journalistiken« som åberopade flera utredningar lyckades de hålla liv i frågan om huruvida rökning var farlig eller inte. Tobaksföretagen orsakade medvetet 50 år av onödigt tvivel. Enligt de senaste rönen i Lancet dör varje år 600 000 människor av passiv rökning och minst 6 miljoner av rökning.

Den som är intresserad av hur även and­ra omstridda ämnen har behandlats av vetenskapsmän ska läsa boken. Naomi Oreskes är välkänd i USA för sin forskning om global uppvärmning, för vilken Al Gore citerar henne i filmen »En obekväm sanning«. I bokens kapitel om försurning hänvisas flera gånger till två svenska vetenskapsmän: professor Bert Bolin, FN:s klimatpanel IPCC:s grundare, och Svante Odén, sura regnets upptäckare.
Den som vill läsa en negativ recen­sion av boken kan hitta en sådan på den högersinnade tankesmedjan George C Marshalls webbplats. Boken är ju en attack på tre av dess grundare, däribland Frederick Seitz.
Jag har skrivit en bok om »visslare«, det vill säga om individer som vågar slå larm. »Merchants of doubt« påminner mig om att även enstaka personer som går tvärtemot etablerade sanningar bör granskas, i varje fall om de utnyttjas av en industri som vill förvirra och skapa osäkerhet.