Hur kommer det sig att många som löptränar regelbundet förr eller senare får problem med knäna, hälsenorna, eller liknande? Det verkar dessutom inte som att dessa problem minskat i takt med att löpskorna blir mer uppbyggda och dämpande.
Detta är utgångspunkten för Christopher McDougall, amerikansk journalist, som skrivit boken »Born to run«. I boken hamnar han i de nordvästra delarna av Mexiko och träffar på indianfolket Tarahumara. Här springer man långt, i sandaler helt utan dämpad sula, och ingen verkar göra sig illa.
Boken lyfter fram att man borde ha ett löpsteg som är ganska upprätt med huvudet rakt ovanför kroppen, isättning av framfot (inte häl) rakt under kroppen (snarare än att sätta i ett sträckt ben långt framför sig), och att man drar foten mot rumpan (ungefär som att cykla). Detta menar författaren att man gör mer eller mindre automatiskt som barn. Likaså gör de flesta av oss det när vi springer barfota. Problemen börjar när vi tar på oss uppbyggda löparskor som tolererar att vi landar med sträckt ben på hälen utan att det gör ont. I början i alla fall. För efter regelbunden löpning är det trots allt så att många verkar få problem som alltså, enligt författaren, beror på ett konstlat löpsteg som de moderna skorna har skuld i. När man är inne i boken känns argumentationen logisk. Sedan verkar det som att barfotalöpning har anhängare som är mer radikala och inte bara slängt ut löpskorna utan hela den västerländska livstilen med snabbmat, bilåkning och masskonsumtion.

Boken är intressant läsning och underhållande skriven, även om McDougall far ut i en del onödiga stickspår här och där. Han tar också upp att människan evolutionärt har utvecklats mot en veritabel långlöpningsmaskin jämfört med andra stora däggdjur. Vi har en lätt överkropp på fjädrande ben, en fantastisk förmåga att göra oss av med värme från löpning då vi är hårlösa och kan svettas, samt att vi kan ta andetag oberoende av antal löpsteg. Tydligen tar till exempel de stora kattdjuren ett andetag per språng.

Men mest tänker jag att författaren vill förmedla glädjen i att röra på sig. Och man blir verkligen sugen på att komma ut och springa när man sitter på t-banan och läser boken. På slutet läser man om organiserandet av ett ultra­maraton över 50 miles (80 km) i Tarahumaraland, the Copper Canyons, Mexiko. I tävlingen deltar några amerikanska elittränade ultramaratonlöpare mot »otränade« Tarahumaraindianer. Vilka vinner? Ganska jämnt, men visst var det en Tarahumaraindian som vann.