Arvid Lagercrantz är journalist och arbetade under en stor del av sitt yrkesverksamma liv på Sveriges Radio. Hans journalistiska gärning har beskrivits som »gåvan att på få minuter förmedla väsentligheter, avskalade journalistiskt effektsökeri«. Nu väljer han att dela sin egen erfarenhet av svår psykisk sjukdom med oss, och han gör det just så, avskalat och utan effektsökeri.
Lugnt och metodiskt guidar han oss igenom den bipolära sjukdomens alla faser, från de tidiga tecknen på att ett nytt skov är på gång till den fullt utvecklade manins personlighetsfrämmande symtom i form av våldsamhet, fixeringar och bisarra beteenden.
Han berättar initierat om terapi och medicinering och väjer inte för det löjliga och skamfyllda utan delger oss detaljer om självupptagenhet och tabubelagda fantasier utan att för ett ögonblick förlora i värdighet. Hans berättelse blir drabbande i all sin uppriktighet, konsekvenserna av psykisk sjukdom kan vara så här svåra men det är ändå möjligt att gång på gång hitta tillbaka till livet och vardagen igen.
Arvid Lagercrantz berättar med utgångspunkt i sin sjukdom, men han är inte sin sjukdom och det är inte sjukdomen som avgör vilken riktning hans liv tar. Han har drömmar och planer, och tack vare sina resurser kan han utvecklas både personligt och yrkesmässigt och förefaller inte tappa hoppet trots täta skov av sjukdomen. Hans bror Nils tar däremot sitt liv bara 21 år gammal, och sorgen efter brodern är en livslång följeslagare. Häri ligger ett viktigt budskap, de flesta människor kan med rätt hjälp klara av att leva med svår sjukdom vare sig den är psykisk eller fysisk, men inte alla.
Varför klarar sig Arvid men inte brodern? Hade broderns sårbarhet varit möjlig att upptäcka innan han tog sitt liv? Bättre kartläggning av såväl resurser som svårigheter hos varje individ som drabbas av psykisk ohälsa ser jag som en viktig uppgift för vården. Vi har olika förutsättningar att hantera sjukdom oavsett sjukdomens svårighetsgrad, och det måste vägas in i behandlingsplaneringen om vi ska uppnå en jämlik vård.
Arvid Lagercrantz skrev boken för att dela sin ensamhet, och även om han beskriver erfarenheter som få av oss har upplevt lyckas han också förmedla att det går att identifiera sig med många av de svårigheter som psykiskt sjuka plågas av. Vi kan väl alla känna igen något av den dubbelhet som ligger i den bipolära sjukdomens natur; till exempel att vara rädd men ändå våga visa upp en yta som inte har någon koppling till den inre känslan. Trots dessa möjligheter till igenkänning är psykisk ohälsa fortfarande behäftad med tabun och rädslor som förstärker ensamhetskänslan hos den som drabbas. Jag tror att den dag kommer när vi har ett samtalsklimat som medger att vi berättar om våra erfarenheter av psykisk ohälsa och att den stigmatisering som fortfarande omger psykisk sjukdom då kommer att avta.
Arvid Lagercrantz har skrivit en bok som kan läsas av alla och som kommer att underlätta den processen.