Atul Gawande skulle kunna vara en olidlig person. Han är en endokrinologisk kirurg verksam vid Brigham and Womens Hospital i Boston, assisterande professor vid Harvard och har varit hälso- och sjukvårdsrådgivare till två amerikanska presidenter. Han skriver regelbundet i The New Yorker, och ”Better” är hans tredje bok. Gawande har hunnit med mycket under sina 44 år.
Men Gawande är långt ifrån olidlig, tvärtom är läsningen en njutning. Han har ett varmt och enkelt språk och en blick för såväl detaljer som helheten. Ingen, allra minst han själv, skonas då han tar upp kampen mot medelmåttigheten. Boken börjar med ett avsnitt om svårigheter med att få läkare att tvätta händerna. I slutet av kapitlet beskriver han hur han träffar en patient som han opererat och som vårdats länge på sjukhuset och som nu är infekterad med både VRE och MRSA. Gawande skriver: ”… inte förrän då gick det upp för mig att det mycket väl kan ha varit jag som smittat honom …. en av oss var det säkerligen som gjort det.”
Gawandes första bok, ”Complications”, som han skrev under sin tid som ST-läkare, var mer personlig och handlar om just komplikationer och hur vi som läkare handskas med våra misstag och tillkortakommanden. Framför allt handlar den om våndan av att lära sig på verkliga patienter. I ”Better” är det i stället den medicinska framgången som står i centrum, var den än må visa sig.
Boken är uppdelad i tre avsnitt ”Diligence,” ”Doing right” och ”Ingenuity” utifrån de tre egenskaper som Gawande ser som essentiella för framsteg inom vården. Han tar oss med på en lång resa, från krigets Irak, via den indiska landsorten, genom ett center i USA specialiserat på cystisk fibros. Den röda tråden är en jakt efter hur vi ska kunna bli bättre. Flera av berättelserna har tidigare figurerat som krönikor i The New Yorker, men han lyckas knyta ihop det till en sammanhängande bok.
Gawande letar inte efter nya medicinska upptäckter. Hans besatthet är i stället att vi som sjukvårdspersonal ska använda oss av den kunskap som redan finns. Hans idoler är de hårt arbetande läkarna som systematiskt tar reda på vad som fungerar och kartlägger sitt arbete. Som den tumörkirurg utan någon tidigare traumaerfarenhet som blir placerad en mil bakom de stridande amerikanska förbanden i Afghanistan. På nätterna går han igenom statistik om hur det har gått för hans patienter, på jakt efter förbättringspotential. När han ser att ögonskadorna ökar, accepterar han det inte utan fortsätter att fråga: Varför? Det visar sig att soldaterna tycker att skyddsglasögonen är fula och därför inte vill använda dem. Nya, moderiktiga, skyddsglasögon köps in och skadorna minskar. Eller den äldre läkaren i amerikanska Midwestern som tar upp striden med en trulig tonåring, som inte accepterar att hans patienters lungfunktion har sjunkit till 90 procentav den normala för åldern, trots att flickan har cystisk fibros. Den förväntade överlevnaden för patienter med cystisk fibros i USA är 33 år. Vid hans center är den 47 år. Han ger inte upp utan ökar ansträngningen, sin egen, det behandlande teamets och patientens egen.
Ett sidospår i boken är Gawandes granskning av och samtal med läkare som assisterar vid avrättningar i USA. Avsnittet, och då framför allt intervjun med en av läkarna är intressant, men känns inte hemmahörande i en annars inspirerande bok om förbättring inom sjukvården.
Men hans besatthet av förbättring kvarstår, för: som han skriver, ”inom medicinen avgörs någons liv i skillnaden mellan 99,5 procent och 99,95 procent. Han lyckas i sitt mål att vilja få läsare att vilja bli, om så bara lite, så i alla fall: bättre.


»Better – a surgeons notes on performance« av Atul Gawande