Hur börjar ett engagemang? Vad är det som gör att en del människor lägger ned tid och kraft på att försöka förebygga de stora hoten mot mänskligheten? Medan många andra, de flesta, förhåller sig passiva. Frågan, som länge funnits i mitt bakhuvud, får förnyad aktualitet när jag träffar läkaren och forskaren Ann Marie Janson Lang, som under ett antal år spelade en avgörande roll för den internationella läkarrörelsen IPPNW:s framgångar i kampen mot kärnvapen.
Att höra henne berätta om sina år, först som internationellt engagerad medicinstudent och sedan som kontaktperson i WHO för den internationella läkarrörelsen mot kärnvapen, är som att ta del av en rafflande deckare. Mer om det strax. Men först, hur började det?
Ann Marie Janson Lang vet precis när hon bestämde sig för att bli läkare. Hon var sex år, satt uppe på kvällen framför teven och vägrade gå och lägga sig. Föräldrarna var inte glada, skulle hon nu börja trilskas igen? Men flickan hade sina skäl, hon hade märkt att när hon låg ned kunde hon inte andas.
– Med viss möda lyckades jag övertyga föräldrarna att jag faktiskt var sjuk. Till slut sa jag till dem: ”Om ni inte kör mig till sjukhus nu så dör jag!”
Då blev det fart på föräldrarna, de ringde sjukvården och Ann Marie fick andas i telefon, hennes andningssvårigheter var tydliga. Beskedet var att hon ögonblickligen måste till Karolinska. ”Har ni bra nerver så kör henne hit själva, jag tror inte vi hinner skicka någon ambulans”, sade sjuksköterskan de talade med.
– Jag kommer ihåg den bilfärden. Pappa körde mot rött ljus, det var i sista minuten vi kom fram, jag hade struplocksinflammation och måste gå igenom en akut trakeotomi. Jag insåg sedan att jag hade räddats till livet, att man dör lätt och att man inte bara kan tro att det fixar sig. Det var då jag tänkte att jag skulle bli doktor. När jag var på återbesök hos läkaren som opererat mig hade jag själv köpt en chokladkaka som jag kramade hårt i handen. Den gav jag till honom som tack. Många år senare fick jag honom till bordet vid en middag på Läkaresällskapet. Och kunde tacka igen – utan chokladkaka.
Yrkesvalet stod alltså klart redan innan Ann Marie börjat skolan. Men det internationella engagemanget är ju inte nödvändigtvis en följd av det. Den första impulsen till det tackar hon sin mamma för:
– Mamma hade tagit reda på att det fanns internationella barnbyar, ”Children’s international summer villages”, dit elvaåringar från en rad länder kunde söka. Man lottades till någon av det 20-tal barnbyar som fanns i olika länder. Jag hamnade i Leeds i något som skulle kunna kallas ett mini-FN. Rummet där jag bodde en månad delades med en flicka från Ceauşescus Rumänien som levde under helt andra villkor än jag, och en japansk flicka som jag blev väldigt god vän med. Henne återsåg jag många år senare i samband med att IPPNW hade sin kongress i Hiroshima. Hon hade blivit läkare liksom jag. I barnbyn hade vi jätteroligt, pratade och diskuterade. Jag kunde redan flera språk, bland annat franska sedan vi bott i Paris en period.
I ett gammalt klipp ur DN träffar vi Ann Marie härnäst. Året är 1971. Hon har blivit 12 år och intervjuas tillsammans med ett antal jämnåriga om sin syn på livet och samhället. Hon tycker att ”vi ska dela upp lönerna så att alla får lika mycket”. Hon inser också efter sin sommar med barn från olika delar av världen att man inte ensam kan åstadkomma några förändringar. Ska man åstadkomma något måste man göra det tillsammans med andra.
– Det var väl den inställningen som följde mig och som gjorde att jag som läkarstudent vid knappt 20 års ålder kom att engagera mig i medicinstudenternas internationella utskott. Där blev jag ordförande och gav mig rakt in i de politiska frågorna, fast på ett vetenskapligt grundat sätt utan partipolitisk anknytning. Jag läste en FN-rapport om kärnvapen och tänkte: ”Det här är ju inte klokt!” Jag fick upp ögonen för dels hur farliga kärnvapnen är, dels vilket fruktansvärt resursslöseri det är att satsa på något som har som syfte att inte användas. Jag bad om ett möte med Olof Palme då en delegation i internationella läkarstudentfederationen IFMSA gav studentorganisationens stöd till hans arbete i Palmekommissionen, dvs Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som Olof Palme startade 1980 och som lämnade sin slutrapport 1982. Det sågs inte med blida ögon av SFS (Sveriges förenade studentkårer) som hade en helt annan agenda. Men vi var oberoende av dem och kunde agera på egen hand.
Ungefär samtidigt som läkarstudenterna började engagera sig i kärnvapenfrågan bildades IPPNW (International Physicians for the Prevention of Nuclear War). Professor Lars Engstedt blev 1981 den förste ordföranden för den svenska grenen; Läkare mot kärnvapen. Han var en person med stor auktoritet i internationella sammanhang. 1985 blev han vice ordförande i IPPNW. Han fick upp ögonen för Ann Marie Janson, som 1983 också blivit ordförande för IFMSA (International Federation of Medical Students’ Associations). I den egenskapen hade hon täta kontakter med WHO, och när hon senare som färdig läkare lämnade studentfederationen och flyttade över sitt engagemang till Läkare mot kärnvapen blev hon genom hans försorg kontaktperson med WHO för IPPNW:
– En ung tämligen nyutexaminerad läkare! Det var nog inte vad de prestigeladdade professorerna som startat IPPNW hade tänkt sig som talesperson. Men Lars Engstedt stod på sig.
Att det var en poäng att föra fram just Ann Marie Janson kan man förstå av hennes berättelse om hur hon lärt sig hantera det politiska spel som förekom också på studentnivå. 1983 skulle IFMSA hålla ett stort möte på universitetet i Alexandria. Men när mötet skulle öppnas visade det sig att den israeliska delegationen saknades. Den hade blivit kidnappad av några studenter vid Alexandriauniversitetet. Det var första gången efter fredsavtalet i Camp David som en delegation från Israel deltog på ett studentmöte i Egypten.
– Nu var frågan om vi skulle starta mötet utan israelerna. Det ville organisatörerna och Alexandriauniversitetet. Men det ville inte delegaterna från andra länder. Vi läste på i manualen för federationen och fann att om alla länders delegationer gick ut ur mötessalen skulle vi rapporteras som inte närvarande. Mötet skulle inte kunna öppnas. Efter ett visst antal timmar hade vi möjlighet att återkalla mötet. En egyptisk läkarstudent sa till mig: ”Jag vet var israelerna hålls fångna.” Jag bad honom och en god vän till honom hänga med mig för att försöka få studenterna fria.
– Sagt och gjort, vi tog oss med bil till ett sjaskigt hotell i Alexandria. Efter en förvirrad palaver med en vakt som frågade om jag var jude och inte kunde fatta mitt skämt om att jag var ättling till en viking från norr, blev jag till slut insläppt till de fångna israelerna. Inne i hotellobbyn satt några sömniga vakter. Medan mina två egyptiska studentkolleger uppehöll vakten utanför hotellet kunde jag i ett kort obevakat ögonblick få med mig israelerna ut. Vi smet iväg till bilen och tog oss tillsammans med mina egyptiska vänner tillbaka till universitetet, där sessionen nu kunde inledas med alla länders delegationer närvarande.
Tio år senare, 1993, befann sig Ann Marie Janson tillsammans med sin kollega Johan Thor på WHO i Genève, som observatör för IPPNW. Hon hade tio års erfarenhet av stora internationella möten, var nästan som barn i huset i WHO och kände kanslipersonalen och många av delegaterna. Bland annat hade hon lärt sig hur man kan använda procedurfrågorna på ett konstruktivt sätt. Det skulle komma väl till pass när hon nu med hjälp av sina kontakter bland WHO-delegaterna skulle försöka få genomslag för den fråga som engagerat Läkare mot kärnvapen i över tio års tid, nämligen förslaget att förbjuda kärnvapen.
– Redan i början på 1980-talet hade vi i studentfederationen haft kontakt med Sune Bergström, Nobelpristagaren, som hade introducerat kärnvapenfrågan i WHO. Genom honom fick jag då veta att WHO höll på med ett arbete om kärnvapen inför en rapport 1983, en rapport som skulle komma att utmynna i en deklaration: ”Det största omedelbara hotet mot människors hälsa är kärnvapen.” Tre år senare, 1986, bestämde vi i IPNNW, där jag då blivit aktiv, att vi skulle försöka göra den rapporten till en bestseller. Vi lyckades!
En kioskvältare med titeln: ”The effects of nuclear war on health and health services” – hur är det möjligt?
– Jag pratade med den avdelning på WHO som hade hand om tryckningen av rapporten, berättade att vi hade för avsikt att göra den till en bestseller och frågade hur många tusen som behövdes för att få den på topplistorna. Den ansvarige fransmannen blev förtjust, han påpekade att det görs så många bra rapporter men problemet är att de inte sprids. Han gav oss ett bra pris, tryckte en jätteupplaga och skickade sedan lastbilar med rapporten till olika länder. I SLMK gjorde vi också en svensk översättning. Den fick verkligen genomslag!
Och sen då?
– Den blev en liten pusselbit i en större plan, men en viktig sådan. För nu kom nästa steg. 1991 hade IPPNW kongress i Sverige. Då bestämde vi att försöka olagligförklara kärnvapen. Tanken var att vi skulle försöka få WHO att gå vidare till den internationella domstolen i Haag med en fråga om det är lagligt att använda kärnvapen. Jag fick ansvar för projektet med WHO, där jag redan hade många kontakter.
– Två år senare, i januari 1993, befann jag mig på WHO i Genève tillsammans med min kollega Johan Thor. Nu var det dags för WHO:s styrelsemöte, då programmet för Världshälsoförsamlingen skulle bestämmas. Skulle vi lyckas få in frågan om kärnvapen på agendan? Vi övertygade två kolleger från IPPNW:s nätverk, den nepalesiske delegaten, läkare och hälsovårdsminister, och en delegat från Mongoliet, att föra upp frågan på dagordningen. Inför det stora mötet med världens hälsovårdsministrar, Världshälsoförsamlingen i maj 1993, hade vi förberett oss noga. Genom IPPNW hade vi kontaktat flera länders delegater och ministerier och en del högt uppsatta politiker, som presidenten i Mexiko. Men debatten borde inledas med en viktig ordningsfråga – det måste bli sluten omröstning, annars fanns det inte en chans att förslaget skulle kunna gå igenom. Rädslan för framför allt USA:s reaktion skulle säkerligen omintetgöra förslaget vid en öppen omröstning.
– Vi i IPPNW hade vänt och vridit på frågan hur vi skulle kunna påverka detta och kommit överens om att församlingen måste tas med överraskning. En ordningsfråga som inleder sessionen måste tas upp tidigt i debatten. Det blev delegaten från Tonga, en mycket gammal och erfaren hälsominister med stor prestige, som begärde sluten votering om den resolution som hade förberetts och fått stöd från ett 20-tal länder. Den slutna omröstningen gick igenom med mycket knapp marginal. En delseger vunnen.
Så fortsatte sessionen, och när det framgick att resolutionen hade brett stöd bland ländernas delegater kallades både generaldirektören för WHO och organisationens finanschef in. Han tog till starka brösttoner och sa att kärnvapen visst var en väldigt viktig och engagerande fråga, MEN det är ju så väldigt dyrt för WHO att gå till Internationella domstolen, och en rad hälsoprogram som redan beslutats kan då behöva läggas på is …
– Vi från IPPNW hade tagit reda på att det inte kostar något att driva mål i Internationella domstolen för FN-organisationer. Men för säkerhets skull sprang min kollega Johan, som hade ett telefonkort (detta var före mobilernas tid), och ringde från en lokaltelefon utanför möteslokalen till domstolen i Haag och fick uppgiften bekräftad. Nu hade vi inte lång tid på oss att försöka få fram ett meddelande om detta till någon av delegaterna. Vi fick inte vistas i sessionssalen, men vi hade en bra karta över hur alla delegater satt, och utanför salen stod vakter som mest bestod av extraknäckande juriststudenter som gärna var med på noterna och ville hjälpa oss.
– En av vakterna springer in till Mexikos delegat och lämnar en lapp från oss, och innan finanschefen har talat till punkt trycker mexikanen på knappen och begär ordet: Enligt de informationer han har kostar det ingenting att driva mål i Internationella domstolen för WHO. Ridå för finanschefens argument. Ännu en delseger vunnen.
Den slutna omröstningen vanns av dem som lyssnat på argumenten från Ann Marie Janson och hennes kolleger. Nu var det väl dags att fira? Ja, det tyckte de läkarkolleger och sympatisörer som träffades efteråt på en restaurang. Själv vågade hon inte fira ännu.
– Jag hade ett minne från mina tidigare kontakter med WHO att det går att riva upp beslut som fattas i Världshälsoförsamlingens kommittéer under sista plenarsessionen. ”Det här kommer att rivas upp”, sa jag. Ingen trodde mig, men jag sprang ifrån restaurangen till WHO och fick med hjälp av en vakt tillträde till biblioteket. Jag mindes ungefär vilket år en plenarsession hade återöppnat ett kommittébeslut – det händer ytterst sällan – och hittade ett franskt protokoll som beskrev detta, kopierade några sidor och sprang tillbaka till restaurangen där mina vänner just höll på att bryta upp från bordet.
– Två dagar senare hände förstås just detta. Som en blixt från en klar himmel föreslår Frankrike att saken tas upp igen. Då har vi haft lite tid på oss att förbereda oss. Många delegater hade redan rest hem. Men vi hade kontaktat ett antal länder som uttryckte sitt stöd för resolutionen – allt från före detta sovjetrepubliker till länder i Polynesien, Sydamerika och Afrika. Resolutionen togs en andra gång, nu med knapp majoritet och efter att vissa länder berättat för oss att de varit utsatta för påtryckningar i sina hemländer från bland annat USA:s ambassadrepresentationer. 14 maj 1993 korkade vi upp champagnen i Genève och firade. Vid ett annat bord i samma restaurang satt den amerikanska delegationen och slokade.
En seger vunnen. Nu gällde vad Internationella domstolen i Haag skulle säga. Sommaren 1996 svarade domstolen på frågan om kärnvapnens laglighet (både WHO och senare FN:s generalförsamling hade ställt frågor om kärnvapen till domstolen). Domstolens svar blev inte helt lätt att tolka – men det framgick tydligt att ”hot och användning av kärnvapen inte var förenlig med internationell rätt och humanitära lagar, men att det under en extrem omständighet möjligen skulle kunna användas i självförsvar”. Domstolen hade under beredningen försökt beskriva en sådan situation då hot eller användning av kärnvapen möjligen kunde vara lagligt, men fastställt att något sådant scenario inte hade kunnat identifieras. Indirekt hade man därmed sagt att kärnvapen var olagliga. Ann Marie Jansons mission fulfilled.
1998 slutade Ann Marie Janson sitt arbete som ”speaker”, dvs talman för IPPNW, sedan dess har hon gift om sig och fått ännu ett efternamn, Lang, och ägnar nu sin kraft åt hjärnforskning med inriktning på Parkinsons sjukdom. Hur ser hon nu, snart tretton år senare, på sina intensiva år i kampen mot kärnvapen?
– Vad jag är särskilt glad över är att mina barn säger att de är mest stolta över mitt engagemang i Läkare mot kärnvapen. Men jag slutade min aktiva period i IPPNW när jag insåg att jag hade för många olika engagemang och privata angelägenheter som slukade min energi. Jag hade hållit på i nästan tjugo år i olika organisationer, det hade varit spännande och meningsfullt. Men jag ser ett sånt här engagemang som att man gör vissa projekt. Man gör det för att man har lust, orkar och vill, en tidsbegränsad insats. Ingen är oersättlig. Jag tror det är viktigt att se på sina motiv. Går man in i ett projekt för att vara en god människa eller för att döva ett dåligt samvete, då tror jag inte det blir bra.
Kanske var det svaret på min inledande fråga. Vad får vissa människor att engagera sig? Strax innan vi skiljs säger Ann Marie Janson Lang:
– På sätt och vis skulle jag vilja jobba med de här fredsfrågorna igen. Vad är det för pusselbitar som saknas för att åstadkomma nuclear abolition, dvs ett totalt förbud mot kärnvapen? Och så lägger hon till:
– Det är dags att gå ut och förtydliga: ”Kärnvapenkrig – det är Tjernobyl och Fukushima med avsikt – fast värre!”