”Narkotikakriget är omöjligt att vinna. Låt oss i stället sluta fred.” Temat är knappast nytt, men likväl aktuellt. Bara i Mexiko har tiotusentals människor mist livet i narkotikakriget. Mexikos f d president Fox argumenterar för att insatserna mot narkotika gör mer skada än narkotikan själv och förespråkar en kontrollerad legalisering. Vägvalen är inte lika dramatiska i Sverige, men grundfrågan densamma.
”Det första är att icke-skada” låter självklart i teorin men är svårare i praktiken. Att avstå från åtgärder ställer stora krav på disciplin. Det gäller även i samhällsfrågor, där följderna kan bli katastrofala om engagemang inte tyglas av analys. Långt efter att evidensläget var klart fortsatte Sverige till exempel att begränsa verksam narkomanibehandling, i namn av ”ett narkotikafritt samhälle”. Resultatet blev många dödsfall som inte hade behövt inträffa.
Det måste därför vara legitimt att fråga om svensk narkotikapolitik gör mer skada än nytta, och om det är dags för en kursändring. Sociologen Ted Goldberg propagerar för en mer prövande hållning i frågan, men boken är i praktiken dominerad av legaliseringsargument. Det här är dock ingen libertarian som tycker att folk ska vara fria att knarka ihjäl sig. Goldberg uttrycker en stark omsorg om samhällets svaga och utstötta. Argumentationen brister emellertid på centrala områden. I slutändan gör den mer för att underminera författarens position än för att stärka den.
Goldberg argumenterar till exempel att det inte är beroendemedlens effekter på nervsystemet som leder till beroende och destruktiv droganvändning. I stället sägs samhällets marginalisering av droganvändare ha den effekten. Tesen stöds på referenser till framträdande neuroforskare, men forskningsfronten återges på ett sätt som är obegripligt. Vi vet nu att hjärnan byggs om på ett bestående sätt av långvarig droganvändning. Återfall utlöses allt lättare av stress och drogassocierade stimuli, och drogsökande beteenden blir till närmast automatiska motorprogram, allt mindre känsliga för belöningsvärdet hos drogen. Jag vet inte var Ted Goldberg varit under denna kunskapsexplosion.
Andra data diskuteras på liknande sätt. Ett betydande mått av genetisk sårbarhet för beroendesjukdomar avfärdas lättvindigt. Det är som om vi inte visste, från samstämmiga tvilling-, adoptions- och familjestudier, att 50–75 procent av risken för beroendesjukdomar är genetisk och att detta enkelt förklarar författarens observation att ”endast” en minoritet av dem som prövar droger utvecklar beroende. Människors liv bestäms av gen- och miljöinteraktioner, och drogtillgängligheten är en av de viktigaste miljöfaktorerna. Tydligen måste det sägas igen: alkoholism är relativt ovanlig i Saudiarabien.
Baserat på ”deltagande observationsstudier” har Goldberg i många år argumenterat att narkomaners droganvändning i stället är ett led i ett målmedvetet självdestruktivt beteende, som syftar till att uppfylla en negativ självbild. Genom att kriminalisera narkotikahanteringen sägs samhället driva på dessa personers marginalisering, och därmed deras droganvändning. Han menar att en tillåtande attityd kunde bryta denna onda cirkel. Tesen motsägs enkelt av kontrollerade behandlingsstudier. Metadon eller buprenorfin, parat med anspråkslösa rehabiliteringsåtgärder, kan helt normalisera tillvaron för svåra heroinnarkomaner. Goldbergs teori är inte förenlig med dessa data.
Sammantaget blir intrycket att Ted Goldberg plockar ihop lösryckta och svagt underbyggda argument där han kan hitta dem, för att ifrågasätta en restriktiv narkotikapolitik och legitimera en legaliseringsdiskussion. Det är synd, för den fråga som Goldberg tangerar är rimlig och skulle behöva diskuteras på ett mer lågmält sätt.
Begränsning av utbudet genom insatser mot narkotikahanteringen, liksom begränsning av efterfrågan genom behandlingsinsatser, är båda rimliga komponenter i en narkotikapolitik. Det är avgörande att hitta en rimlig balans mellan dem. Varje krona som läggs på polisiära åtgärder är en krona som skulle kunna användas till behandling. I Sverige och i många andra länder behöver balansen förskjutas till förmån för behandling. Det är vad psykologiprofessorn Tom McLellan framgångsrikt arbetade för som biträdande chef för Obama-administrationens Office of National Drug Control Policy.
Vi behöver en svensk McLellan mycket mer än vi behöver en legaliseringsdebatt.
Legalisera narkotika?
