Boken »Ond kemi« av Ulf Ellervik fick 2010 års pi-pris som delas ut av Kungliga Vetenskaps­akademien och förlaget Fri Tanke för att främja populärvetenskaplig litteratur inom det naturvetenskapliga området. Några utdrag ur prismotiveringen: »… stor sakkunskap … och glimten i ögat … inte bara varna för missbruk utan också ta oss med på en roande exposé genom kemins dramatiska historia.«
Ulf Ellervik, född 1969, är professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet, vilket inte hindrar honom att ge sig långt in på det medicinska området, särskilt farmakologi, toxikologi och medicinhistoria. Boken kommer därigenom att med sina drygt 300 sidor täcka ett mycket brett fält.
Enklast kan innehållet beskrivas genom att ange de nio kapitelrubrikerna: »En svavelosande historia«, som handlar om lukter ur alla möjliga aspekter, luktorganens uppbyggnad, funktion, jämförande anatomi och relation till olika smaker.
»Kroppsodörer« fortsätter på detta tema med fokus på svettning, svettdoft, feromoners eventuella betydelse för sexlivet och tillverkning av parfym. »Dödens kemi« är i vissa delar en instruktion i hur man bäst gör sig av med en mördad kropp, om balsamering och kemin bakom bevarandet av Egyptens mumier, men också om olika sorters gifter – till slut också ett recept på inlagd sill mot en kemisk bakgrund.
Kapitlet »Ett gift för kungar – gifternas konung« handlar förstås om arsenikens giftighet i allmänhet och om den rikliga förekomsten av arsenik i gammaldags tapeter, med ett intressant sidospår om Schee­le, men också om ett antal hi­storiska arsenikförgiftningar; Napoleon och Erik XIV, samt om författare som använt arsenik i sina böcker, som Aga­tha Christie och Astrid Lindgren.
»Gift« inleds förstås med Paracelsus, som var den förste att klart uttala att giftigheten mest är en fråga om dos. Detta långa kapitel är starkt farmakologiskt inriktat, och här kan man som farmakolog anlägga vissa synpunkter av mera kritisk art, men jag måste ändå tillstå att författaren i stort sett lyckats att på ett enkelt sätt beskriva såväl historik som kemi och farmakologi för medel som kanske inte vanligen behöver uppfattas som gifter: alkohol, sömnmedel, samt salicylater och koffein. I samma kapitel beskrivs sedan cyankalium, dimetylkvicksilver, stryknin, dioxin och kapten Cooks erfarenhet av blåsfiskens tetrodoxin.

Kapitlet »Nervgifter« utgör en intressant exposé över en rad toxiska substanser från naturen såväl som från kemisternas laboratorier. Giftspindlar, flugsvamp, tobak, kurare, belladonna, bolm­ört, snäck- och ormgifter liksom botulinumtoxin (Botox) beskrivs och placeras på ett lättsamt sätt i sina medicinhistoriska och toxikologiska sammanhang. Mot slutet av detta kapitel behandlas också upptäckt och användning av de stridsgaser som bygger på hämning av acetylkolinets nedbrytning.
Ett ur medicinhistorisk synpunkt intressant område behandlas sedan i det omfattande kapitlet »Droger«. Här kan en mängd information om historik, verkningsmekanismer och aktuell situation för ett flertal av våra missbruksframkallande droger inhämtas. För att förklara verkningsmekanismer måste författaren här ge en snabbkurs i hjärnans neurokemi och fysiologi, men i det avseendet skulle vissa påståenden och formuleringar inte ha fått full poäng i en tentamen för läkarstuderande. Mindre lämpligt, enligt min mening, var att i en bok med titeln »Ond kemi« i detta kapitel ge relativt omfattande beskrivningar av värdefulla läkemedel mot såväl depression som psykotiska tillstånd och Parkinsons sjukdom. Det må dock nämnas att författaren är medveten om att gränsen kan vara oskarp mellan gott och ont i dessa sammanhang, och han ursäktar sig just mot denna min anmärkning i en epilog.
I det följande kapitlet »Från senaps­kål till senapsgas« kommer författaren, via en mycket intressant och roande omväg över orsaken till förekomst av skarpsmakande ämnen i naturen, som senap, pepparrot, kanel och chilipeppar, fram till de på visst sätt kemiskt besläktade stridsgaserna av typen senapsgas.
I det avslutande kapitlet »Bränder och explosioner« beskrivs allt i från rökt fisk och uppfinningen av förbränningsmotorer fram till raketbränsle. En initierad redogörelse för förbränningens kemi och tändstickans historik får man på köpet.
Sammanfattningsvis är »Ond kemi« sprängfylld av intressanta och roande medicinhistoriska fakta och anekdoter samt deras kemiska bakgrund. De farmakologiska aspekterna tangerar ibl­and vad som kan anses vara korrekt, och något som kan förbrylla är placeringen av de olika »gifternas« placering i de olika kapitlen. Varför beskrivs, för att ta ett exempel, alkohol, sömnmedel och koffein under rubriken »Gift« och inte under »Nervgifter« eller »Droger«? För att läsa boken rakt igenom ska man nog redan vara intresserad av ämnesområdet, men om så är fallet kan den i princip sträckläsas som ren underhållning. Störst nytta skulle den annars göra som medicinhi­storisk eller populärkemisk uppslagsbok om skadliga, eller i varje fall potentiellt skadliga, ämnen. Men här uppenbarar sig bokens främsta svaghet. Ett sakregister, som kraftigt skulle ha ökat bokens användbarhet, saknas.

Den numera välkände Leif G W Persson har skrivit ett förord fyllt av lovord. Dock smyger sig en viss tvekan in hos recensenten om hur noga han kan ha läst boken. Leif G W avslutar sitt förord med följande stycke: »Att jag numera också vet hur det kan komma sig att den helt ljudlösa smygfisen – den med all rätt fruktade Lönnmördaren – luktar så ohyggligt mycket värre än den mest påtagliga brakare är bara en liten bonus i ett betydligt större och viktigare sammanhang.« Denna uppgift har dessvärre undgått recensenten, med den reservationen att det kan bero på ett ögonblick av sänkt uppmärksamhet vid läsningen av denna faktaspäckade bok, som härmed varmt rekommenderas.


Ond kemi. Berättelser om människor, mord och molekyler Författare: Ulf Ellervik