Lundbystudien är den internationellt mest kända epidemiologiska studie som genomförts i Sverige. Det är en i många stycken unik studie som följt samma befolkning i 50 år, från 1947 till 1997. Studiens historia har nu tecknats av den siste av fyra projektledare, Per Nettelbladt. Boken byggs upp kring en beskrivning av de fyra olika undersökningsomgångarna; 1947, 1957, 1972 och 1997. Den första studien genomfördes av fyra gentlemän, ledda av professor Erik Essen-Möller, som sommaren 1947 intervjuade alla som var registrerade i kyrkböckerna den 1 juli i de båda socknarna Dalby och Bonderup utanför Lund. Forskarna bodde på Dalby Gästis under juni och juli och gick eller cyklade runt i de båda socknarna, knackade dörr och gjorde sina intervjuer. Man tog upp en fri anamnes om hälsan, perioder av svaghet eller nervösa symtom och observerade den intervjuades beteenden och skrev ner sina intryck. Man hann med 11–14 intervjuer per dag. Läsaren får en intressant inblick i fältarbetet, men framför allt bakgrunden till varför studien genomfördes och hur man då tänkte om psykisk sjukdom.
Lund var vid den här tiden en intressant psykiatrisk akademisk miljö. Henrik Sjöbring hade utvecklat sin lära om personligheten, och Essen-Möller gick vidare med att utveckla en multiaxial diagnostik som omfattade två axlar. Sjöbrings personlighetslära är inte alldeles lätt att sätta sig in i trots Nettelbladts ingående beskrivning av Sjöbrings fyra personlighetsfaktorer; kapacitet, stabilitet, soliditet och validitet.
Jag minns själv när jag i slutet av 1960-talet kom in i psykiatrin och hur jag kände mig som kusinen från landet när äldre psykiatrer från Storsverige, Lund och Stockholm använde sig av dessa begrepp.
Essen-Möller var också intressant genom sitt arbete kring sambandet mellan ärftlighet och psykisk sjukdom. Hans diagnostiska modell byggdes på i Umeå av professorerna Ottosson och Perris som lade till ytterligare två axlar i ett multiaxialt diagnossystem, som under flera år användes vid psykiatriska kliniken i Umeå i början av 1970-talet. Sedan kom DSM-III och slog ut fortsatta försök att utveckla en svensk multiaxial diagnostik.
Per Nettelbladt sammanfattar i ett kapitel huvudfynden vid de fyra undersökningstillfällena. I Lundbystudien har man genomgående fått lägre tal för såväl incidens som prevalens av framför allt depressionstillstånden än man har fått i andra studier. Detta beror sannolikt på den diagnostiska modell som man använde, men även här finner man att depression är en folksjukdom då ungefär var femte man och var tredje kvinna riskerar att få en medelsvår/allvarlig depression om de lever tillräckligt länge. Ett problem i Lundbystudien var att populationen var liten när det gällde mer ovanliga tillstånd. Totalt insjuknade 108 personer i psykos mellan 1947 och 1997, 63 män och 45 kvinnor. Detta gör det svårt att dra mera långtgående slutsatser när det gäller olika typer av psykotiska tillstånd.
För alla som är intresserade av den svenska psykiatrins historia är Per Nettelbladts bok om Lundbystudien intressant genom den bild som tecknas av epidemiologins historia, men kanske framför allt tänkandet omkring psykisk sjukdom i en av svensk psykiatris mest självständiga tankesmedjor.
