Nya Bipoläroboken

DSM-IV och ICD-10 beskriver konsensusstödda diagnoskriterier för bipolär sjukdom. Vid sidan av akademisk bipolärmedicin har dock en informell nosologi framvuxit under senare år och fått stort inflytande inom svensk psykiatri. Författare som Jules Angst och Hagop Akiskal tänker sig ett bipolärt spektrum som vida överskrider etablerade definitioner och även omfattar olika temperament. Akiskal har hittills skissat upp sju bipolärdiagnoser.
Spektrumteorins kritiker varnar för att allt fler diagnoser som inbegriper sviktande reglering av impulser, aktivitetsgrad, vakenhet, känslouttryck och stämningsläge på lösa grunder betraktas och behandlas som bipolär sjukdom. Begreppet »bipolär imperialism« har myntats. Förespråkarna anser däremot att spektrumteorin bättre än gängse diagnoser speglar den kliniska verkligheten. Akiskal har kallat sina teorier »ett nytt paradigm inom psykiatrin«.
Nya Bipoläroboken utgår ifrån denna inriktning inom bipolärmedicinen.
Huvudförfattaren Lars Häggström är psykiater och redogör generellt för bipolärspektrum. Margareta Reis, docent i psykiatri, skriver om farmakoterapi vid graviditet och amning samt om farmakokinetiska aspekter av graviditet. Barn- och ungdomspsykiatern Håkan Jarbin berättar om bipolär sjukdom hos unga och diskuterar differentialdiagnostiken gentemot ADHD.
Boken är kartongbunden och omfattar 182 sidor. Priset är 497 kronor. Formatet är behändigt och layouten luftig. Målgruppen är »klinikern« och ambitionen att presentera »en genomgång av aktuell kunskap«.
Språket skiftar mellan lättläst sakprosa, gleskommaterat akademikerspråk och referatstil. Läsbarheten grumlas av omfattande redaktionella brister och talrika språkfel. Exempelvis innehåller bokens 40 första referenser 184 felskrivningar, lågt räknat. Fallvinjetter ger däremot klinisk närvaro, och faktarutor är ett trevligt pedagogiskt inslag.
Till bokens styrkor hör avsnitten om farmakoterapi vid graviditet och amning samt den nyktra genomgången av differentialdiagnostiken kring ADHD/bipolär sjukdom hos barn och ungdomar. Författaren till avsnittet skriver att det krävs god förtrogenhet med den kliniska bilden vid mani, depression och ADHD; patient- och anhörigintervju behövs, med fokus både på ADHD och på affektiva symtom. Detta är lätt att instämma i, och det borde vara en självklarhet även inom vuxenpsykiatrin.
Mer problematisk är bokens definition av terapirefraktär depression som ett tillstånd av oupptäckt bipolaritet. Påståendet att kravet på fyra dagars varaktighet för hypomani allmänt anses vara för lång tid är olyckligt. Rent bekymmersamt är att screeningutfall på flera ställen i boken anges som diagnostiska för bipolär sjukdom och anses illustrera behovet av nytänkande kring diagnostik och behandling. När läsaren anmodas att se bortom »begränsande diagnostiska manualer« vill man mana till besinning – vi är inte där ännu.
Nya Bipoläroboken kan som helhet inte sägas representera den aktuella kunskapen inom området. Textens huvudmassa bygger på kontroversiella teorier, och behandlingsråd för de tänkta spektrumdiagnoserna saknar stöd i forskningen. I nuvarande skick kan boken rekommenderas endast för bredvidläsning. Kliniker som vill stå på fastare vetenskaplig grund rekommenderas Goodwins & Jamisons »Manic-depressive illness« (2007). Patienter och anhöriga kan gratis ladda ned Tom Fahléns välskrivna skriftserie »Bipolär sjukdom« (2004) från Internet.