»Är människan en apa eller ängel?« frågade den brittiske premiärministern Benjamin Disraeli i en berömd debatt om Darwins evolutionsteori. Är vi schimpanser med uppgraderad mjukvara, eller är vi unika som människor? Ramachandran, som är hjärnforskare i San Diego, utgår från märkliga fall när han penetrerar frågan om huruvida människan är unik. Han visar att man som kliniker bara genom att fråga och göra neurologiskt status fortfarande kan bedriva forskning på högsta nivå.

Ett exempel är det så kallade telefonsyndromet, som patienten Jason drabbades av efter en bilolycka. Han kunde varken gå, tala, interagera med andra människor eller ta några som helst initiativ. Men när han pratade i telefon var han precis som vanligt. Så fort samtalet var avslutat återgick han till sitt »zombiestadium«. Det visade sig att han hade en selektiv skada på synbanorna till gyrus cinguli, så att han inte kunde vara medveten om det han såg. Men hörselbanan till hjärnstrukturen för medvetandet var intakt.
Ett annat fall handlar om en kvinna som associerade till olika färger när hon såg olika siffror – den klassiska syn­estesieffekten. En före detta läkare som drabbats av stroke förstod inte längre metaforer och led alltså av metaforblindhet.
De nervceller som är helt avgörande för att människan har blivit en kulturell varelse är spegelneuronen. Rubriken för ett av bokens viktigaste kapitel är »The neurons that shaped civilization«. Ramachandran går så långt att han påstår att upptäckten av spegel­neuronen har samma dignitet för psykologin som upptäckten av DNA för biologin. Redan när det nyfödda barnet härmar sina föräldrars grimaser börjar det ta efter föräldrarnas beteende. Under hela den långa barndomen fortsätter barnet att imitera de vuxna, fram-för­allt sina föräldrar och lärare. Det är så kulturen överförs från generation till generation. Det verkar finnas en speciell typ av spegelneuron, som reagerar när man ser att någon medmänniska plågas. Ramachandran uppkallar dessa efter sin landsman för »Gandhi neurons«.
Det som framför allt gör oss till människor är språket. En apa kan bara visa med teckenspråk att den vill ha en banan, men den kan inte uttrycka någon mer komplex mening, som till exempel tanken att apan Joe är en stor alfa-hanne, men att han börjar bli gammal och lat. Människans språk är unikt genom att vi förstår futurum och konditionalis, kan tala om ting som försvunnit och använda metaforer.

Boken är spänstigt skriven och man tröttnar sällan. Ramachandrans »take home message«, att det är unikt att vara mänsklig som en människa, är övertygande. Men det kanske är lika unikt att vara tigrig som en tiger eller björnig som en björn.


»The tell-tale brain. A neuroscientist’s quest for what makes us human« av V S Ramachandran