Blodet har genom tiderna betraktats som en mystisk vätska och som bärare av starka krafter. Som Goethe uttryckte det i Faust: »Blut is ein ganz besonderer Saft.« På svenska finns förvånansvärt lite skrivet om blodet i historiskt eller ur kulturellt perspektiv.
Den luckan fylls nu till del av sociologen Boel Berner som i boken »Blodflöden« inledningsvis tecknar en historisk bakgrund av blodgivandets teknik, alltifrån 1600-talets transfusioner från djur, ofta lamm, till 1900-talets massindustriella blodöverföringar. Det ges en detaljrik skildring av de tekniska svårigheterna att få ut blod från en människa och få in det i en annan. Berner lämnar här en mycket värdefull historisk kavalkad med svenska förhållanden i fokus.
Problemet med blodets koagulering ägnas givetvis uppmärksamhet, men förvånande nog har författaren inte alls vävt in ABO- och Rh-systemets upptäckt och dess spridning och tillämpning i praktisk sjukvård. Det var den österrikiske läkaren Karl Landstei­ner som 1930 fick Nobelpriset för sina upptäckter om blodets ytantigen (AB0- och Rh-systemen) som är av stor betydelse för att blodtransfusioner ska lyckas om kompatibilitet råder mellan givarens och mottagarens ytantigen. Berner tillgodoser således väl en beskriv­-
ning av den tekniska utvecklingen och dess svårigheter men utesluter helt den immunologiska forskningens kunskapstillämpning. Detta är en viss brist i boken. Hur spridningen av Landsteiners banbrytande laboratorieforskning diffunderade ut i medicinsk praxis är ett tämligen outforskat fält.
Berner har annars resonemang om hur medicinsk kunskap sprids ut i praktiken. Hon ger viktiga men tyvärr något kortfattade sociologiska perspektiv på denna intressanta fråga.

Bokens centrala del handlar om blodgivandets sociologi och kulturhistoria. Uppbyggandet av blodgivarcentraler och senare blodbanker är då i fokus. Förtjänstfullt lyfter Berner fram den relativt bortglömde pionjären Erik Sköld, som 1939 startade landets förs­ta blodgivarcen­-
t­ral på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Hans gärning är värd att minnas och reflektera över.

Starkast och viktigast är Berner i sin redovisning runt blod som råvara, och själva givandets förutsättningar. Hon problematiserar försiktigt reklamens budskap »att ge blod är att ge liv«, och beskriver det som en passagerit för delaktighet i samhällskroppen att vara blodgivare. Riskerna med blodgivandet är i fokus i en del av boken, särskilt då 1980-talets begynnande aids-epidemi. Här tas även kommersiella sidor upp när svenska bolag som statliga Kabi, liksom andra västerländska aktörer, köpte blod från anemiserade människor i fattiga länder, exempelvis i Karibien. Berners sociologiska perspektiv känns angeläget, och i förlagets s k Pandoraserie, där Boel Berner är redaktör och där »Blodflöden« är nummer tjugo, finns flera skrifter som borde nå fler läsande läkare och kanske bidra till en fördjupad syn på den egna verksamheten. Serien handlar om teknikens möjligheter och risker.

En aktuell aspekt på att donera blod är uppbyggandet av stora biobanker av prover för forskningsändamål, där frivilliga bidrar med att låta sig undersökas samt ge prover för analyser och även DNA-extraktion. Detta berörs inte i boken men är en annan sida av givandets etik.
Vetenskapligt håller boken genomgående hög kvalitet och fyller utan tvekan en lucka främst vad gäller beskrivningen av den organisatoriska framväxten av massblodgivning. »Blodflöden« är av intresse för den medicinhistoriskt roade, men också för den som funderar över dagens högteknologiska sjukvård.