Professor Hans Rorsmans utmärkta klassiska lärobok i dermato-venereologi för läkare och sjuksköterskor har kommit i en ny och väsentligt omarbetad åttonde upplaga. Hans Rorsman kvarstår inte längre som författare till boken, men har hedrats med sitt namn i titeln. En yngre generation har tagit över med professor Anders Vahlquist som huvudredaktör och sex av våra bästa lärare inom dermatologi som medförfattare.

Var sjunde patient som söker en allmänläkare har en hudåkomma. Hudsjukdomarna är många, och ofta svåra att diagnostisera. En patients livskvalitet kan avsevärt påverkas av en hudsjukdom. Det är därför viktigt att all sjukvårdspersonal har god och rätt kunskap vid vård av hudpatienter.

Rorsmans lärobok var redan tidigare bra och rik på information. Den nya upplagan är omarbetad och förbättrad både vad gäller innehåll och layout. Texten har moderniserats och dispositionen har blivit dubbelspaltig och lättläst. En granskare finner överallt ändringar, förbättringar och tillägg. Det har tillkommit nya rön beträffande patogenetiska mekanismer och modern behandling. Nya faktarutor ger möjlighet till värdefull snabbrepetition. Dermatologisk diagnostik bygger främst på anamnes och visuell analys. Bildmaterialet, som är av mycket hög klass, har utökats och infogats bättre i texten.

Allt väsentligt som hör hemma i en basal lärobok finns med. Yrkesdermatologin finns dock knappast nämnd. Här rekommenderar jag som komplement den utmärkta läroboken ”Yrkes- och miljö- dermatologi” av Sigfrid Fregert (Studentlitteratur; 2011).

Kapitlen som har skrivits om och utvidgats handlar om hudens struktur och funktion, eksem, läkemedelsreaktioner, autoimmuna sjukdomar, hudinfektioner, tumörer, hudkirurgi och ben- och fotsår.

Avsnittet om avancerad behandling av psoriasis, som är något för specialisten, har reducerats. Den allmänna delen i kapitlet om klåda är helt omarbetad och mycket läsvärd. Genodermatoser har sammanförts till ett kapitel som nu även innehåller epidermolysis bullosa. För dessa dermatoser finns nu värdefulla fakta om mekanismer och ärftlighet infogade. Mycket bra är kapitlet om ”Huden som spegel”, som beskriver hudsymtom vid invärtes sjukdomar och bristsjukdomar. De tropiska sjukdomarna återfinns nu i de olika kapitlen om infektionssjukdomar. Granulomatösa sjukdomar och inlagringssjukdomar har fått ett särskilt kapitel.

En logisk enhet bildar kapitlet om skivepiteldysplasier. Jag är dock tveksam till att keratoakantom, som i grunden är en benign sjukdom, har förts till de maligna.

De veneriska sjukdomarna presenteras i inledningskapitlet med en epidemiologisk översikt och har sedan fått sammanhållna kapitel om sexuellt överförda bakterieinfektioner, virusinfektioner och HIV/aids. Mycket har hänt på HIV/aids-området, och detta avspeglar sig i att komplikationerna fått mindre utrymme och behandlingarna inte är så detaljerat beskrivna som tidigare, medan prognos och profylax får större tyngd.

Boken är främst en lärobok, men bör även finnas som uppslagsverk på vårdcentraler och inom företagshälsovården.