Självmord. Denna obegripliga, men ändå självklara företeelse. Varför väljer vi att i förtid avsluta själva existensen? Det enda vi har, detta något som är oss givet under oförutsägbar tid. Självmord. Det yttersta beviset på kontroll. Eller frånvaro av kontroll?

Tre böcker ur föregående och innevarande års flora av suicidlitteratur innehåller små ledtrådar i frågan. Det är en elegant samling, eftersom den rekommenderade läsekretsen snävar in från vem som helst (»Suicidalitet som problemlösning, olyckshändelse och trauma«) via yrkesverksamma som kommer i kontakt med självmord (»Den suicidnära patienten. Värdering och hantering av suicidrisk«) till företrädesvis psykiatrer och psykologer (»Suicidnära patienter – kliniska riktlinjer för utredning och vård«).

Den förstnämnda boken är skriven av tre författare med gedigen erfarenhet, som i decennier har arbetat med och forskat kring suicid. Tre författare som kan, och vågar, vidga begreppet. Att vilja dö förutsätter liv, något att dö ifrån. Författarna inbjuder till resonemang kring frågorna »Vad är liv och behov? Vad är jaget?«.

Genom att börja i den änden lyckas författarna ta oss med på en resa genom människans kognition, där vi bland annat ges tips om hur vi kan använda den biologiska överlevnadsinstinkten när människans kognitiva processer upptas av suicidala räddningsaktioner. Enkla och lättförståeliga semantiska liknelser gör vardagen mer hanterbar. En suicidal person beskrivs i termer av »kognitiv insufficiens«. Jämför med »respiratorisk insufficiens« och betänk hur du i en klinisk vardag hanterar sådant. Vilka respiratoriska krav kan du ställa på en person som saturerar 65 procent? Motsvarande kognitiva resurser har en person som har för avsikt att avsluta sitt liv för egen hand. Hjärnan är att betrakta som ett organ bland andra. Detta är en briljant bok. Läs. Njut. Lär.

Den andra boken, om de kliniska riktlinjerna, bör behandlas för sig. Att skriva riktlinjer för något så komplext som självmord är en utmaning, eftersom man knappast kan författa PM med millimeterprecision när det handlar om att förutsäga en annan människas beteende. Riktlinjerna lyckas fånga denna svårighet, samtidigt som de ger konkreta råd och rekommendationer. Jag reagerar dock över att man i en aldrig sinande strävan efter evidens känner sig nödgad att ange en referens till att ett gott bemötande inkluderar engagemang, respekt och empati. Om det inte är en självklarhet för oss, vetenskapligt bevisat eller ej, så undrar jag om läkaryrket överhuvudtaget är lämpligt. Nåväl.

En intressant utveckling noteras i kapitlet om »suicidriskbedömning«, där det bland anamnestiska uppgifter och skattningsinstrument finns konkreta rekommendationer kring hur och var suicidaliteten ska dokumenteras. Jag blir för en kort sekund lite cynisk och tänker att skriften kan döpas om till »kliniska och administrativa riktlinjer«. Cynismen bottnar förstås i en oro över att dokumentationskravet stjäl tid från vårt kliniska arbete. Även detta dilemma adresseras av författarna, liksom huruvida frågor om självmordsbenägenhet i vissa enstaka fall kan vara kontraproduktivt (läs även LT nr 10/2010 sid 696-97).

Den tredje boken, »Den suicidnära patienten. Värdering och hantering av suicidrisk« befinner sig i ett mellanläge. Det ska här nämnas att författarna till denna bok även har deltagit i utarbetandet av de kliniska riktlinjerna, varför dessa två böcker har många gemensamma stycken. Här finns en ansats till en djupare förståelse för frågan om liv och död och de svårigheter som uppstår i samband med suicidbedömningar. I jämförelse med den perspektivvidgande »Suicidalitet som problemlösning, olyckshändelse och trauma« framstår den ändå som något fyrkantig, utan att detta nödvändigtvis är något negativt i sammanhanget. Underlaget till boken är gediget, referenserna är aktuella och vi vågar luta oss mot att det här är vad som faktiskt finns beforskat om suicidalitet i dag.