Organ till salu

 

Med en allt äldre befolkning i västvärlden blir efterfrågan på friska organ för transplantation allt större.  I Sverige, liksom i de flesta andra länder (med Iran som främsta undantag), tillåts endast altruistiska organdonationer, donationer som sker frivilligt och utan ersättning till donatorn. Men det råder brist på organ, och köerna till att få till exempel en njure växer. När efterfrågan blir större än tillgången öppnar sig en ny marknad, och desperata människor väljer att söka sig utomlands. Men det är en marknad som kontrolleras av internationella brottssyndikat, där männi-skor som lever i fattigdom lockas eller tvingas att sälja av sin kropp. Handel med mänskliga organ är förbjuden i Sverige, men svensk lag gäller inte utomlands.

I boken »Organ till salu« beskriver etnologiprofessorn Susanne Lundin organtrafficking, handeln med organ utanför myndigheternas kontroll.

Boken bygger på mångåriga fältarbeten i Filippinerna, Moldavien, Israel, Sydafrika och Sverige.  Den ger en skrämmande bild av hur människor i utsatta situationer – fattiga, helt enkelt − luras till att sälja sina njurar eller and-ra organ för en spottstyver. I många fall tvingas de till det, och ofta utgår ingen ersättning alls. De kommer hem, inte bara utblottade och sjuka; i många fall tar familj och vänner också avstånd från dem. De betraktas som förlorare och förskjuts ur den sociala gemenskapen.

Lundin har följt organhandelns väg och intervjuat köpare, säljare, poliser, åklagare och kirurger som utför transplantationerna. Det är med andra ord ett mycket gediget arbete.

För att den illegala handeln ska vara möjlig krävs en värdeförskjutning, från människa till ting. Inte bara njuren, eller vilket organ det nu handlar om, blir ett ting utan även donatorn förtingligas. Donatorerna benämns »behållare« eller »filter«, och deras organ ses helt enkelt som reservdelar eller beställningsvaror.

I detta sammanhang blir marknads-tänkandet en förutsättning för handeln. Köparna av organ kommer från höginkomstländer, medan säljarna finns i låginkomstländer. Båda är desperata och därmed offer. Lundin framhåller att vår tid är genomsyrad av idéer om teknikalisering av kroppen och om personligt ansvarstagande. Var och en anses därför ha rätt att sälja sin kropp eller delar av den. Detta blir ett sätt att rättfärdiga organhandeln, som egentligen handlar om att den egna välmågan säkras på någon annans bekostnad.

Lundin efterlyser globala regler för att komma åt den illegala organhandeln, och att vi i Sverige reflekterar över vår egen roll. Hon menar att vi har utlokaliserat sådant som inte ryms inom vårt eget moraliska sy-stem. Medan det är förbjudet att handla med organ i Sverige, är det i sin ordning att köpa en njure och få den inopererad utomlands. Därefter kan man få eftervård i Sverige, helt lagligt.

Med tanke på den demografiska utvecklingen i Sverige och andra höginkomstländer kommer sannolikt behovet av organ att öka. Och med tanke på den globala ojämlikheten med en värld som är delad i rika och fattiga, många extremt fattiga, finns starka drivkrafter för att organhandeln ska öka. Därför är Susanne Lundins bok viktig.

En fråga som dröjer kvar efter att ha läst boken är hur man ökar tillgången på organ i Sverige och andra höginkomstländer.  Måste vi inte alla vara beredda att ge om vi vill ta emot?