En bok som öppnar avgrunder.
Thomas Kanger är författare och journalist. Han gjorde år 2005 tv-programmet »Stulen barndom« som handlade om barn som upplevt vanvård i fosterhem och på barnhem. Efter detta program tillsattes Vanvårdsutredningen, som ledde till en officiell ursäkt från staten och skadestånd som nu tusentals människor har sökt. I denna bok utvecklar han temat från tv-programmet.
Boken är spännande som en thriller, den följer några familjer genom systemen, den följer det historiska förloppet, den presenterar genomgång av stora mängder dokument. I hela boken finns de vanvårdades röster i form av brev och intervjuer.
Läkarna finns med i boken, i fonden. De formulerar den aktuella teoretiska ramen som definierar problemen och åtgärderna. I utvecklingen från fattigproblemet med vanartiga barn formuleras sedan rasbiologin och därefter arvsbiologin där de »sinnesslöa« utpekades. Varje tid har sin dominerande teori.
Stundtals öppnar boken avgrunder, som redogörelsen för behandlingen av dem som då kallades tattare och som nu benämns resandefolket. Socialstyrelsen skrev 1940 att »Både biologiskt och socialt utgöra de genomgående en belastningsfaktor för det svenska samhället. Då de ofta äro starkt fruktsamma och förete … en eller flera indikationer för sterilisering … är det angeläget, att denna lag konsekvent tillämpas på dessa.« Under åren 1940 till 1944 upprättade Socialstyrelsen en omfattande så kallat tattarregister. Denna grupp utsattes för vad som måste benämnas som en utrotningspolitik, där kvinnorna blev tvångssteriliserade och barnen omhändertogs. Kanger visar att tattarregistrets barn i mycket stor omfattning blev omhändertagna.
Det har blivit tyst i debatten efter Vanvårdsutredningen; den har inte lett till några omprövningar av samhällets barnavård. Här fyller boken en viktig funktion för att ge underlag för tankar kring hur vi ska undvika att stå med en ny generation som kommer att kräva ersättning. Kanger påpekar att placeringar av barn ökar igen och att barnhemmen i stor utsträckning har tagits över av vinstdrivande företag. Han skriver att för barn som »… råkar födas av en ensamstående, arbetslös och bidragsberoende mor väntar ett samhälleligt ingripande i ett fall av sju.«
Hur ska vi kunna se nutiden med framtidens ögon? En möjlighet är att studera historien och försöka leva oss in i den tiden. Sedan kan vi öppet reflektera över dagens barnavård. Kommer dagens ”vårdnadsöverflyttningar” med tvång, där den psykologiska anknytningsteorin motiverar vad som i verkligheten blir tvångsadoptioner, att hålla inför framtidens granskning? Kan vi utveckla nya former av social barnavård, som aktivt nätverksarbete, samverkansplaceringar som bygger ett utvidgat familjesystem och andra sätt att hjälpa föräldrar och barn utan att placera barnen i familjehem eller på institutioner? Kangers bok är en uppfordran till en sådan självprövning inom svensk social barnavård, där även vi läkare finns med som formare av styrande teorier.
