Den som är intresserad av arbete inom skolhälsovården – lediga eller underdimensionerade tjänster finns i en stor andel av landets kommuner – rekommenderas bokens kapitel 10, »En dag på mottagningen«. Helt klart intressantast är annars delen om tillväxt och pubertetsutveckling, som är utmärkt i både omfattning och utformning. Det korta avsnittet om övervikt och fetma resonerar tyvärr inte på samma sätt runt orsaker, och ger i fråga om åtgärder endast tips som känns onödigt passiva.
Man kan, om man vill, se bokens innehållsförteckning som en topplista över det som skolhälsovården sysslar med. Efter kapitlen om vaccinationer och om barn i behov av särskilt stöd kommer tillväxt och pubertetsutveckling, allergi, ortopedi osv. Ur ett sådant perspektiv känns det en smula sorgligt att de ynka två stycken som rör förebyggande och hälsobefrämjande arbete kommer allra sist. Att dessa är elevhälsans främsta uppgifter görs dessförinnan endast tydligt i ett inledande citat ur skollagen.
Författarna gör annars ett utmärkt arbete med att belysa elevhälsans mångsidighet, och betonar vikten av lyhördhet, anpassning, samarbete, kompetens och nya arbetsformer. Man tar dock inte alls upp skolläkarens roll/uppgifter som tjänsteman, och ger ingen vägledning inför arbetet i ett elevhälsoteam. Intyg är ett annat ämne som inte alls tas upp, kanske eftersom skolhälsovården anser det vara en uppgift för den behandlande läkaren.
Det första kapitlet, om lagar och förordningar, är bra som vägledning och ger en kort guide till de bestämmelser som styr verksamheten. Skolhälsovårdens senaste vägledningsdokument – »Vägledning för elevhälsan« (Socialstyrelsen och Skolverket; 2014) – hann inte komma ut i tid för att tas med i denna upplaga, och bör kanske läsas parallellt. Bokens referenser och litteraturtips är annars föredömliga, ofta med moderna hänvisningar till webbplatser.
Man kunde önska att författarna inledningsvis också vågat sig på uppgiften att definiera begreppet »enkla sjukvårdsinsatser«, särskilt som itererade värktabletter och akut handkrämsbehov inte sällan stjäl skolsköterskans tid och flyttar fokus från förebyggande arbete till ständiga »utryckningar«. Det är i sammanhanget också intressant att skolhälsovården inte sällan tar på sig uppgifter där hus-/allmänläkarna (och till och med barnkliniker) säger sig sakna kompetens och erfarenhet, t ex undersökning vid misstänkt skolios och neuropsykiatriska utredningar. Kan skolhälsovården med lagstöd säga nej till sådant som annars kräver specialistkompetens i ortopedi eller barnpsykiatri?
Boken och dess råd har fokus på individnivån, den enskilda eleven och hennes problem. Kanske beror det på att författarna arbetar i en stor organisation, med cirka två dussin skolläkare, och en stor central enhet med administration och ledning. Därför får vi nästan inte läsa någonting om arbetet vare sig på gruppnivå (alla överviktiga, ANDT-arbete, säker skolväg, medicinsk SYV, screening för dyslexi) eller på organisationsnivå (rutiner runt skolskjuts, för specialkost, eller mottagandet i särskola). Förlaget har dock under våren gett ut andra böcker, som torde komplettera inom nämnda områden.